Watergateaffären
Innehåll- 1. Bakgrund - 2. Inbrottet - 3. Skandalen avslöjas - 4. Det rättsliga efterspelet - 5. Läckan till Washington Post - 6. Referenser1. Bakgrund
Den 13 juni 1971 publicerar New York Times det första utdraget ur den 7000 sidor långa rapporten The Pentagon Papers. Rapporten handlade om Vietnamkriget och hade producerats av USAs försvarsminister Robert McNamara med början år1967 för framtida forskares bruk, men vid tiden för NY Times publicering var den ännu topphemlig. Hela rapporten hade inte läckt ut, men delar från såväl försvarsdepartementet, CIA som Vita huset fanns med. Följande dag skrev justitieminister John N. Mitchell ett telegram till NY Times där han med stöd av en lag mot spionage krävde dokumenten tillbaka, med NY Times vägrade. President Richard M. Nixon gick själv ända till Högsta domstolen för att förhindra en publicering, men inte heller det hjälpte.
Nixons rådgivare inom inrikespolitiken John Ehrlichman bildade och basade för en grupp kallad The Plumbers (rörmokarna), vars uppgift var att täta läckor inom administrationen, främst gällande Pentagon-rapporten. Läckan spåras till en man som tidigare jobbat på försvarsdepartementen, Dr. Daniel Ellsberg, och hans psykiatrier Lewis Fielding som i september 1971 fick påhälsning av "rörmokarna" när de på order av Ehrlichman försöker hitta komprometterande uppgifter om Ellsberg.
Ett par månader senare diskuterar John W. Dean, f.d. FBI-agenten G. Gordon Liddy och Jack Caulfield en spionoperation riktad mot det Demokratiska partiet inför valet hösten 1972. Projektet kallas GEMSTONE, och Liddy förflyttas snart därefter till The Committee to Re-elect the President, CRP/CREEP, alltså Nixons kampanjkommitté inför valet.
John N. Mitchell dras nu in i projektet men förkastar det första förslaget som hade en budget på $500000. Framåt vårkanten avgick Mitchell som åklagare för att även han börja i kampanjkommittén, och han godkände nu det modifierade förslaget för GEMSTONE-planen. $250000 av kampanjpengarna avsattes för projektet och det Demokratiska partiets kontor i hotell- och kontorskomplexet Watergate i Washington DC fastställdes som mål.
2. Inbrottet
Vid det första inbrottet den 28 maj 1972 togs fotografier från demokraternas kampanjordförande Lawrence F. OBriens skrivbord, och mikrofoner för buggning monterades. Här verkar ett missförstånd uppstått, då OBrien inte var det huvudsakliga målet. När dessutom en av de två buggningsmikrofonerna inte fungerade bestämdes att ett nytt inbrott krävdes. Datumet var satt till den 17 juni 1972.
Denna gång upptäcktes inbrottet och de fem deltagarna greps kl. 02.30 på natten. Detta blev givetvis förstasidesstoff för tidningarna, i synnerhet för Washington Posts skribenter Carl Bernstein och Bob Woodward som tre dagar efter inbrottet publicerade uppgifter om att en av de gripna hade haft kampanjkommitténs E. Howard Hunts telefonnummer på sig, vilket var en av de första ledtrådarna som band kampanjkommittén till Watergate-inbrotten. Hunt hade tidigare jobbat vid CIA, men var numera med i såväl "rörmokarna" som kampanjkommittén.
Bland de gripna fanns även f.d. CIA-mannen James W. McCord som jobbade med säkerhetsfrågor åt det Republikanska partiet. John M. Mitchell och Bob Dole (som alltså redan i början av 1970-talet var politiskt aktiv republikan) förnekade kategoriskt att inbrottet skulle skett på uppdrag av partiet eller kampanjkommittén. Demokraterna var givetvis inte sena att utnyttja detta, och för dem var det ett ypperligt tillfälle att kritisera republikanerna.
"bugging incident ... raised the ugliest questions about the integrity of the political process that I have encountered in a quarter century." ... "No mere statement of innocence by Mr. Nixons campaign manager will dispel these questions." --Lawrence F. OBrien, kampanjordförande för demokraterna
Vita huset valde att inte kommentera uppgiften. OBrien stämde sedermera Nixons kampanjkommitté och de fem gripna på en miljon dollar då han ansåg att partiets grundlagsskyddade rättigheter kränkts.
3. Skandalen avslöjas
Den 1 augusti 1972 avslöjade samma journalister vid Washington Post, Woodward och Bernstein, att en check på $25000 som öronmärkts för omvalskampanjen lösts in till ett konto tillhörande Bernard L. Barker, en av de gripna vid Watergate-inbrottet. Vidare efterforskningar visar att totalt $114 000 satts in på samma konto under våren 1972.
I slutet av augusti presenterade Nixon en påstådd internutredning utförd av hans rådgivare John W. Dean som visade på att det inte fanns några som helst samband mellan någon av Vita husets eller administrationens anställda och Watergate-inbrottet, som han kallar för en "bisarr incident".
Den 15 september väcktes åtal mot de fem gripna samt E. Howard Hunt och G. Gordon Liddy.
Nästa avslöjande kom den 29 september, då paret Woodward/Bernstein citerat flera källor som uppger att f.d. justitieministern och nuvarande kampanjledaren för republikanerna John M. Mitchell sedan år1971, dvs. innan han slutade som minister, haft ett hemligt konto avsett för att inhämta information om demokraterna. Mitchell blev uppringd av Woodward kvällen innan artikeln publicerades och sade då han läst början av den (Katie Graham var förläggaren av Washington Post):
"All that crap, youre putting it in the paper? Its all been denied. Jesus. Katie Graham is gonna get caught in a big fat wringer if thats published. Good Christ. Thats the most sickening thing Ive ever heard."
Kampanjkommittén och Nixon-administrationen förnekade att någon sådan fond skulle existerat.
Knappt två veckor senare rapporterar Woodward/Bernstein att FBI kommit fram till att Watergateinbrotten bara var en del i ett stort spel för att säkra en valseger hösten 1972. Enligt FBI var "underrättelsearbete" normalt förekommande från båda partierna, men att detta totalt saknade motstycke. Agenter från återvalskampanjen uppgavs av FBI rest runt i landet för att störa och spionera på demokraternas valkampanj. Även rent sabotage förekom -- en insändare till Manchester Union Leader hade förfalskats och skrivits i senator Edmund S. Muskies namn för att skada honom inför valet.
All uppståndelse och negativ PR för Nixon verkade dock inte påverka valkampanjen, utan Nixon blev den 7 november omvald som USAs president med 60,7% av rösterna mot motståndaren och South Dakota-senatorn George McGoverns 37,5%.
4. Det rättsliga efterspelet
Vid domstolsförhör i januari 1973 framträdde flera inblandade, däribland G. Gordon Liddy och James McCord, och sade att de på uppmaning av Dean och Mitchell vid tidigare förhör hade ljugit. Liddy och McCord fälldes för konspiration, olaglig avlyssning och inbrott i samband med Watergate. I februari röstar senaten med total majoritet, 77 röster mot 0 att en utredning av hela Watergate-affären borde göras.
På Valborgsmässoafton år1973 tilkännagav Nixon att hans rådgivare John W. Dean avskedats, och att de andra rådgivarna H.R. Haldeman och John Ehrlichman samt justitieminister Richard Kleindienst sagt upp sig själva. Archibald Cox utsågs sedan till speciell åklagare för Watergate-fallet.
De TV-sända senatförhören pågick under maj till oktober 1973. Där avslöjas bl.a. att Dean diskuterat "cover-up"-operationen efter Watergate (som bl.a. bestod i betalning mot tystnad till inblandat folk) med Nixon ett trettiotal gånger samt att Ehrlichman skrivit ett PM som beskriver detaljerna i inbrottet hos Daniel Ellsbergs psykiatrier. Samma dag som Ehrlichmans PM uppdagas, 13 juli, berättar Alexander Butterfield att alla samtal i Ovala rummet i Vita huset och flera andra mötesrum för presidenten spelats in med röstaktiverade bandspelare, och att denna verksamhet pågått sedan våren 1971. Åklagare Cox begär omedelbart att banden lämnas ut. Nixon vägrar, vilket senator Sam Ervin kommenterar så här:
"I deeply regret that this situation has arisen, because I think that the Watergate tragedy is the greatest tragedy this country has ever suffered. I used to think that the Civil War was our countrys greatest tragedy, but I do remember that there were some redeeming features in the Civil War in that there was some spirit of sacrifice and heroism displayed on both sides. I see no redeeming features in Watergate."
I slutet av oktober tvingas Nixon av Högsta domstolen att lämna ut en del band, varpå man finner att 18,5 minuter har raderats från ett av dem. Nixons sekreterare förnekar att hon skulle ha raderat banden, och personalchefen Alexander Haig säger att en teori är "some sinister force" (ung. "någon ond kraft") raderat de minuter som saknas. Av bandinspelningarna framgick emellertid, att Nixon själv inte haft någon kännedom om operation GEMSTONE, men väl att han deltagit i uppstädningen efteråt.
Tidigt 1974 börjar folk tycka att det är dags för Nixon att avgå, och representanthuset överväger riksrätt, impeachment. Den 30 april 1974 lämnar Nixon ut ytterligare band, och allmänheten chockas över Nixons vulgära språk. Den 19 augusti 1974 sätts som datum för omröstningen huruvida Nixon ska ställas inför riksrätt, och då Nixon inser bandens överväldigande bevisning avgår han den 8 augusti. Han blir därmed den förste amerikanske president att avgå i förtid. Vicepresident Gerald R. Ford tar omedelbart över och blir den 38:e presidenten.
Under tiden fälldes samtliga ansvariga för Watergate; Ehrlichmann, Magruder, Haldeman, Hunt, Liddy, Dean, Mitchell m.fl. Straffen blev i vissa fall tämligen långa, men trots detta satt få inne i mer än ett år. Nixon blev några veckor efter Fords tillträde som president benådad och slapp därmed fängelsestraff och vidare rättegång. Den 8 september 1974 svarade Nixon så här på sin benådan:
"No words can describe the depths of my regret and pain at the anguish my mistakes over Watergate have caused the nation and the presidency - a nation I so deeply love and an institution I so greatly respect." ... " That the way I tried to deal with Watergate was the wrong way is a burden I shall bear for every day of the life that is left to me."
Ett otal böcker har skrivits om Watergate, bl.a. av de inblandade och journalisterna på Washington Post. Numera är Watergate närmast ett begrepp för politisk korruption, maktmissbruk, olaglig avlyssning etc. Liknande skandaler får ofta ändelsen -gate, såsom Bill Clintons suspekta fastighetsaffärer under tiden som senator hemma i Arkansas som uppdagades för något år sedan.
5. Läckan till Washington Post
Det var ingen slump att Washington Post stod för alla avslöjanden i Watergate-affären. De hade en mycket högt uppsatt källa med tillgång till information från bl.a. Vita huset, FBI och kampanjkommittén. Källan kallades för Deep Throat efter en klassisk porrfilm från den tiden.
Vem Deep Throat verkligen var har aldrig avslöjats då Bob Woodward, en av de tre personer som förutom Deep Throat själv vet den riktiga identiteten, lovat att aldrig avslöja vem som ligger bakom. Det man har kunnat konstatera är att Deep Throat är en ensam man som lever än idag, vilket dock är lite tunt material att jobba med. Det finns tre huvudteorier om Deep Throats identitet; Nixon-administrationen i form av Henry Kissinger och Alexander Haig, CIAs Cord Meyer och William E. Colby samt någon av FBI-männen L. Patrick Gray, W. Mark Felt, Charles W. Bates eller Robert Kunkel.
6. Referenser
- .
- Kilpatrick, Carroll, 1973, .
- Meyer, Lawrence, 1973, .
- Meyer, Lawrence, 1973, .
- Washington Post, 1997,.
- Washington Post, 1997, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972,.
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing
Inga kategorier för denna artikel än...Intresserad av fler artiklar?
6 oktober8 oktober
13 oktober
Bensinpump
Georgij Lvov
Kilkenny
Johann Georg Krünitz
Proprietär
Tvånamnsystemet