Tvåkammarriksdagen
Tvåkammarriksdagen; populär benämning på den riksdagsformen som förr fanns i Sverige.Sveriges förste statsminister Louis De Geer var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdag (indelad i fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder) till en riksdag med två kammare. I den första satt ledamöter valda av landstingsfullmäktige och stadsfullmäktige (således indirekt valda). I andra kammaren satt ledamöter valda av folket i riksdagsval.
De två kammrarna startade sitt arbete År1867 och upphörde år1970, då nuvarande enkammarriksdag infördes.
När tvåkammarriksdagen infördes utgick man delvis från ideér kring maktdelning, därför blev riksdagen fördelad på två kamrar, där det brittiska över- och underhuset och den amerikanska kongressen, med senaten och representanthuset, stod som förebilder.
Till skillnad från andra länder valde Sverige att ge kamrarna lika inbördes styrka. Båda utgick från folket och de ägde lika behörighet och myndighet. I andra länder röstar kamrarna var för sig och bara om båda kamrar röstar för ett förslag är det godkänt. I Sverige hade vi en egenhet: om en av kamrarna röstat nej till regeringens förslag, kunde en ny, gemensam, omröstning hållas med båda kamrarna. Det gällde i alla ärenden, utom behandlingen av statsbudgeten och en del andra ekonomiska frågor. I dessa gemensamma omröstningar hade andra kammaren större makt eftersom de hade fler ledamöter, 230 mot 150.
Om skillnaderna mellan kamrarna var små i själva beslutsprocessen, var de desto större i fråga om vilka som kunde utses till ledamöter och hur ledamöterna valdes till riksdagen.
Mandatperioden för riksdagsledamöterna var i första kammaren 9 år, medan den till en början var 3 år i andra kammaren; från 1924 4 år.
Valkretsarna i första kammaren utgjordes av landstingen och de större städer som inte ingick i landsting. De var därför stora: en riksdagsledamot för 30.000 medborgare. Andra kammarens valkretsar var mindre, ofta en eller några kommuner tillsammans, vilket innebar att det på landsbygden kunde innebära att en riksdagsledamot representerade några tusen medborgare.
Valbar till första kammaren var de som fyllt 35 år och som ägde fastighet taxerad till minst 80,000 kr eller i 3 år hade skattat för 4,000 kr i inkomst av arbete eller kapital (år1889). Man behövde inte vara mantalsskriven i valkretsen, utan kunde representera en helt annan valkrets än den man bodde i. Riksdagsuppdraget i första kammaren gav inget arvode alls, vilket krävde att man hade sin försörjning ordnad.
Valbar till andra kammaren var de som fyllt 25 år och som ägde fastighet taxerad till minst 1,000 kr eller hade arrenderätt på mist 5 år till jordburksfastighet med taxeringsvärde på minst 6,000 kr eller en uppskattad årslön på 800 kr.
Första kammaren med sina 150 ledamöter kom under 1800-talet att domineras av adeln: godsägare och högre ämbetsmän i staten. Partibildningarna var vaga fram till allmänna rösträtten för män 1911. Därefter dominerade högerpartiet fram till 1920-talet, då socialdemokraterna blev största parti.
Andra kammaren hade 230 ledamöter och kom under 1800-talet att domineras av bönderna i Lantmannapartiet. I början av 1900-talet var Liberala samlingspartiet det största partiet. På 1920-talet intog socialdemokraterna rollen som största parti.
Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing
Kategorier för Tvåkammarriksdagen
riksdag(1), 1800 talet(1), Sverige(1), socialdemokrati(1), tvåkammarsystem(1), historia(1), tvåkammarriksdag(1), Sverige under 1800-talet(1)Intresserad av fler artiklar?
NijmegenmarschenAlfredo Astiz
Sundsvalls Tidning
Skrot-Nisse
Spanska armadan
Utopi
Carl Adolph Agardhgymnasiet
Signatur
Krister Henriksson