Trettioåriga kriget

Det trettioåriga krigetrasade i Tyskland och Centraleuropa från år1618 till år1648, då det avslutades med westfaliska freden.

Den nya protestantiska rörelsen, som startade med Martin Luthers 95 teser år1517, fick stort genomslag i Tyskland i mitten av 1500-talet. Detta innebar att den tyska kejsarens makt minskade då han inte längre kunde bannlysa undersåtar. Efter religionsfreden i Augsburg år1555 bestämdes att den protestantiska trosbekännelsen var likställd med den katolska och att lokala furstar själva bestämde vilken tro undesåterna skulle ha. Eftersom det tyska riket bestod av över 300 furstendömen ledde detta till stor splittring och protestanterna förenade sig en union och katolikerna förenade sig i en liga. Den serie krig som kom att kallas trettioåriga kriget inleddes genom den så kallade "defenestrationen i Prag", där böhmarna (nuvarande Tjeckien) kastade ut två sändebud från den nya kejsaren i det Habsburgska väldet Ferdinand II genom ett fönster från kungaborgen i Prag. Det blev för mycket för Ferdinand II och därmed var kriget ett faktum.

Kejsaren besegrade först upprorsmännen i Böhmen med hjälp av styrkor från Spanien. Spanien vände sig sedan mot Holland, som bara 50 år tidigare varit en del av det spanska väldet. Eftesrom Holland hade en stark ställning i Östersjön drogs länderna runt detta hav in i striderna. Polen stödde Spanien, medan England och Danmark lierade sig med Holland. År1629 tvingades Danmark att sluta fred. Kriget närmade sig därmed Sverige och Axel Oxenstierna påpekade att krigen i Europas blivit ett enda vilket skulle påverka Sveriges nyvunna dominans i Östersjön. Det fanns alltså flera skäl för den svenska kungen Gustaf II Adolf att ingripa i kriget. Dels alliansen mellan fienden Polen och Spanien och dels protestantismens nödläge.

Sverige deltog på den protestantiska sidan från år1630. Den 6 juni 1630 landsteg kung Gustaf II Adolf på nordtyska ön Usedom vid Peenemünde (där Wernher von Braun drygt 300 år senare byggde nazisternas raketbas). Den svenske kungen, som i propagandan kallades Lejonet från Norden, hade inledningsvis stora framgångar i bl a slaget vid Breitenfeld. Kejsaren befann sig då i ett nödläge och beslöt att kalla in sin gamla härförare Wallenstein. Svenskarna drabbade samman med Wallensteinis styrkor i slaget vid Lützen den 6 november 1632 och i den täta dimman dog den svenska kungen.

Kriget fortsatte med växlande framgångar. Efter ett svårt nedelag för protestanterna vid Nördlingen blev dock det katolska Frankrike alltmer indraget i kriget. Tidigare hade fransmännen bidragit med pengar men nu ställde man upp militärt på den "protestantiska" sidan, mest av rädsla för att kejsaren skulle bli för mäktig om han lade under sig hela Tyskland. Därmed vände krigslyckan och svenskar och fransmän vann segrar på varsin front. Svenskarna passade dessutom på att invadera det protestantiska Danmark och tvinga dem till en dyr fred i Brömsebro. Svenskarna plundrade även Prag på ovärderliga konstskatter som Silverbibeln och Djävulsbibeln samma år som det blev fred år1648. Fredsförhandlingarna genomfördes i staten Westfalen och kom därför att kallas Westfaliska freden. Denna fred resulterade i en rad avtal som rörde politisk makt och religion och maktbalans i Europa. Resultatet av freden höll i stort sett fram till Wienkongressen år1815.

Det trettioåriga kriget var ett komlext krig och alltså egentligen en serie krig. Det var dels ett religionskrig, dels en konflikt mellan kejsarens centralmakt och lokala furstar samt ett krig mellan Europas stormakter om det ekonomiska och politiska inflytandet. För Sverige innebar kriget att landet blev en militär stormakt.

Se även:

• Krig

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Kategorier för Trettioåriga kriget

Centralmakt (1)

Intresserad av fler artiklar?

26 juli
Folkpartiet
Terrorism
Kärnvapenkrig
Nikita Chrusjtjov
Gerilla
Dagbok
Nyårsafton
Fyrverkeri