Stockholms blodbad

Stockholms blodbad, benämning på avrättningarna i Stockholm 8-9 november 1520 efter Kristian II:s, i Sverige kallad Kristian Tyrann (vilken i Danmark inte kallades för Christiern den gode eller Christiern bondekjær, det är enbart en svensk myt, se artikeln http://www.dagensforskning.se/article_serie.asp?article_id=736), kröning.

1. Bakgrund

Den danske kungen Kristian II hade i januari inlett ett framgångsrikt anfall mot Sverige, i vilket den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. blev dödligt sårad i slaget på Åsundens is och på väg till Stockholm avled på Mälarens is. De svenska trupperna stod nu utan självklar ledare, och de danska trupperna besatte större delen av landet. I september nåddes en uppgörelse som innebar att Sturepartiets anhängare gav upp kampen, den danske kungen i gengäld gav dem full amnesti. Denna amnesti innefattade även tidigare våldsåtgärder mot kyrkan, främst de som hade drabbat ärkebiskopen Gustav Trolle.

Efter att Stockholm således tvingats ge sig för danskarna skulle Kristian II kröna sig till "Sveriges rätte arvherre och kung". Alla svenska adelsfamiljer, däribland Gustav Vasas föräldrar kallades till Stockholm för att deltaga i kröningsfesten, som gavs karaktär av försoningsmöte och följdes av tre dagars festligheter

2. Blodbadet

Efter tre dygns festande, den 7 november 1520, framlade Gustav Trolle en klagoskrift för kungen, där han yrkade på stort skadestånd och att namngivna personer skulle straffas som kättare. Kungen lät stänga alla stadens portar och utlysa utegångsförbud. Följande dag ägde förhandlingar rum inför en av 14 andliga sammansatt domstol. Härvid drogs gamla urkunder fram och särskilt den från 1517 som förklarat ärkebiskopen avsatt. Enligt den s.k. sententian (kättardomen), som finns bevarad tillsammans med Trolles klagoskrift, förklarade domstolen att Sten Sture d.y. och hans anhängare gjort sig skyldiga till uppenbart kätteri, den enda som undkom att dömas som skyldig var biskopen Hans Brask som i sitt sigill hade gömt en lapp med orden "härtill är jag nödd och tvungen" (därav ordet brasklapp).

Efter domen hade fallit grep kungen så många han kunde av Sten Stures släktingar och anhängare. De halshöggs på Stortorget i Gamla stan. Totalt avrättade närmare 100 personer, riksråd, rådsherrar, biskopar, frälsemän och borgare. Alla som kunde tänkas hota den danske kungen dödades. Blodet rann ner i rännstenen och likhögarna låg kvar i två dagar. Sten Stures lik grävdes upp och brändes liksom de avrättades på Södermalm.

Bland de avrättade och brända fanns Gustav Vasas far och många släktingar. Allt gods och alla gårdar som de avrättade hade ägt konfiskerades till kronan. Gustav Vasa, som tillfälligt hade slagit sig ner på släktgården Räfsnäs i Södermanland fick höra att danska knektar var efter honom och var nu tvungen att fly för sitt liv upp till Dalarna.

http://www.ne.se/neimage/356669.jpg

3. Skulden till blodbadet

Om beslutsprocessen bakom det yttre förloppet finns inga direkta källor, vilket bidragit till skilda tolkningar och en omfattande vetenskaplig debatt. Tydligt är att Kristian velat få avrättningarna att framstå som en kunglig plikt till följd av kättardomen, vilket även motiverade hans avsteg från amnestilöftet; avtal med kättare saknade enligt kanonisk rätt giltighet. Från denna utgångspunkt framstår ärkebiskopen som den drivande bakom blodbadet. I själva verket uppvisar dock rättegången som kättarprocess flera brister. Uppfattningen att kungen själv varit initiativtagare och drivande kraft bakom processen och avrättningarna har därför framförts av flera forskare. Med denna tolkning framtonar Stockholms blodbad som ett målmedvetet försök att röja presumtiva motståndare ur vägen och skrämma andra till underkastelse.

Vissa ställer sig tveksamma till tanken att det var kung Kristian som bar ansvaret för avrättningarna. Skulden för avrättningarna skulle enligt dessa istället ligga hos den hämndgirige Gustav Trolle, som framför allt ville hämnas Stäkets rivning, fast detta var beslutat i en riksdag år1517.

4. De avrättade