Namnsdag

Innehåll- 1. Allmänt - 2. Relaterat - 3. Länkar

1. Allmänt

Namnsdagar har sitt ursprung i den kristna traditionen. Och har sitt ursprung i den katolska kyrkans martyrologium och de tidiga namnlängderna, huvudsakligen en lista över helgon och martyrer, och namnsdagarna firades till deras ära. I de katolska länderna bygger namnlängderna fortfarande på en lista som utges av Vatikanen, den s.k. Calendarium Romanum Generale. Idag är namnsdagstraditionen levande i den grekisk-ortodoxa kyrkan och i övriga ortodoxa kyrkor, och i den romersk- katolska världen. Men även i några protestantiska länder i östra och norra Europa, varav Sverige och Finland. I övriga Europa är namnsdagsfirande ytters sällsynt.

Den grekiske kyrkofadern Johannes Chrysostomos föreskrev år388, att föräldrar skulle ge sina barn namn efter heliga personer. Helgonet skulle vara både en förebild för sin namne och en slags skyddspatron. Dessa heliga män och kvinnor, som oftast var martyrer, togs in i den nya kyrkans martyrologium som snabbt växte till en omfattande lista som indelades som en liturgisk kalender.

De östromska och västromska kyrkorna komatt gå skilda vägar, men deras respektive martyrologium har en gemensam kärna. I den västromska kyrkan ställdes inte samma krav på dopnamn, men det förekom att barn döptes efter helgon. Därför kom inte de bibliska namnen eller de tidiga kristnahelgonnamnen att tränga ut de etablerade germanskaoch keltiska namnen i Väst- och Nordeuropa. Under medeltiden speladevarken namnsdagar eller födelsedagsfirande någon större roll i Norden, då folket sällan visste vilken dag de var födda. Gillen med helgonnamn brukade dock fira sin patrons namnsdag. Först på 1500-talet anbefalldes att namngivning bör ske till ett helgons ära, och försäkra barnet om helgonets förböner. Namnsdagsfirande började förekomma först på 1600-talet, från början bara bland hov och aristokrati men så småningom även hos folk i allmänhet.

Från 1700-talet och framåt modifierades namnsdagslängden i Sverige och Finland men inte i andra länder. Till en början fanns ingen enhetlig namnlängd i Sverige. Först 1747 fick Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt att ge ut almanackor. Den första kalendern varstarkt influerad av de katolska helgonnamnen, men så småningomtillkom flera profana namn, bl.a. från kungahuset. 1901 gjordes en genomgripande förändring av namnlängden som anpassades tilldå rådande namnskick. 1972 upphörde vetenskapsakademiens privilegium, och det blev fritt för var och en att publicera sina egna almanackor och namnlängder, vilket även gjordes, till allmän förvirring. 1986 enades almanacksförlagen kring ett förslag från Esselte och 1986 års namnlängd gavs ut med tre namn per dag. Senare reducerades namnen till två per dag i 1993 års namnlängd. 1996 kallade Svenska Akademien till ett möte för att råda bot i namnförvirringen.En arbetsgrupp bildades och bestod av olika almanacksintressenter från bl.a. Språk- och folkminnesinstitutet SOFI, Svenska språknämnden, folklivsforskare och almanacksutgivare. 1998 lyckades man enas om det förslag som gav 2001 års namnlängd och våra nuvarande namnsdagar.

2. Relaterat

• Namnsdag
• äldre namnlängder(1899 eller tidigare)
• 1901 års namnlängd
• 1986 års namnlängd
• 1993 års namnlängd
• 2001 års namnlängd

3. Länkar

• http://www.lysator.liu.se/alma/alma.cgi (inklusive markering av röda dagar)
• hos SCB

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Matris
Katarina Stenbock
Riksråd
Rymdfarkost
Helikopter
UFO
Rodel
Ugn
Cykel