MTA

Innehåll- 1. MTA /förkortning/ - - 2. MTA /förkortning/ - - 3. MTA /förkortning/ - - 4. MTA /förkortning/ -

1. MTA /förkortning/ -

Metropolitan Transportation Authority

2. MTA /förkortning/ -

MTA står för Mail Transfer Agent och är den tekniska beteckningen för e-postserver. Termen MTA myntades inom OSI.Se även

• MUA
• e-post
• e-postserver

3. MTA /förkortning/ -

MedicintekniskavdelningTeknisk supportavdelning på sjukhuset.

4. MTA /förkortning/ -

MTA-systemet kallades först System Lauhrén efter namnet på konstruktören bakom det. Det var världens första helautomatiska mobiltelefonsystem. Namnet ändrades efter ett tag till MTA, mobil telefoni system A (det som blev B, C och D med tiden).

Systemet hade för den tiden flera intressanta egenskaper och blev uppmärksammat även utanför Sverige. Vissa konstruktionsdetaljer patenterades av Lauhrén. Den radiotekniska delen utformades av Berglund i samarbete med civilingenjören Ivar Ahlgren hos Svenska Radio AB (SRA) som tillverkade radioutrustningen.

En första provanläggning sattes upp i Stockholm i slutet av 1950. Anläggningen omfattade basstation med 2 dubbelriktade radiokanaler samt 5 biltelefoner. De använda frekvenserna låg i 160 MHz bandet. Basstationen monterades i ett vattentorn på Lidingö. Utrustningen var ansluten till telefonnätet via växeln i Lidingö villastad.

Provdriftens resultat medförde att Televerket beslöt att gå vidare och anordna två definitiva, helautomatiska biltelefonanläggningar, en i Stockholm och en i Göteborg. Men det återstod en hel del konstruktionsarbete och det dröjde fram till 1956 innan de två första anläggningarna kunde tas i bruk för allmänheten. Under mellantiden pågick provdriften i Stockholm och de fem biltelefonerna användes flitigt. En disponerades främst av tillverkaren, SRA . De övriga användes i olika tjänstebilar inom Televerket. Mot slutet av provperioden utlånades enheterna till verksamheter utanför Televerket, bl a läkare, Sveriges Radio och Polisen. På olika håll ville man närmare undersöka nyttan av biltelefonen. Allmänheten fick också stifta bekantskap med nymodigheten på flera utställningar.

Provsystemets materiel kom att användas under ett år och byttes när det definitiva systemet togs i drift våren 1956 Trots ett med tiden betungande underhåll av dessa tidiga biltelefoner var fältprovet med läkarbilar till stor nytta. Områden med dåligt täckning upptäcktes och kartlades och svagheter av olika slag i biltelefonerna avslöjades.Ungefär samtidigt som de definitiva systemen togs i drift i Stockholm resp. Göteborg, infördes benämningen mobiltelefon.

De definitiva anläggningarna disponerade fyra samverkande radiokanaler för duplextelefoni enligt gällande frekvensplan. Det var samma frekvenser i 160 MHz-bandet i både Stockholm och Göteborg och systemet så utformat att en "Stockholmsbil" även fungerade om den befann sig i Göteborg. Från basstationen sändes bärvåg ständigt på samtliga kanaler och bilstationen sökte automatiskt kanal med bärvåg. Vid anrop från bil valde utrustningen i bilen en ledig kanal och vid anrop till bil fick bilen en kanalsiffra från basstationen. Genom att anrop till bil sändes på samtliga kanaler utan att störa ev pågående trafik kunde man alltid nå avsedd bil och dirigera dess utrustning till en ledig kanal.

Fyra samverkande kanaler beräknades räcka för 100 bilar utan att besvärande spärr skulle uppstå vid högtrafik. Vid denna tidpunkt ansågs 100 mobiltelefoner vara en rimlig siffra inom ett basstationsområde. Räckvidden från basstationen i Stockholm var 2,5-3 mil beroende på var man befann sig i ytterområdet.

Mobiltelefonen vägde ca 40 kg. Den drog 5 A i passning och 18 A vid samtal! Så det var motorn igång och stort batteri som gällde.

I det definitiva systemet tilldelades de anslutna bilarna nummer i en särskild femsiffrig nummerserie som började med siffrorna 95 och var gemensam för hela landet. Systemet var så utformat att det kunde bli landsomfattande och rymma totalt 1000 abonnenter. De mobila utrustningarna ägdes av Televerket och hyrdes ut till kunderna på abonnemangskontrakt. Kostnaderna utgjordes av en inträdesavgift om 1750 kr samt abonnemangsavgift antingen 375 kr i kvartalet om allt underhåll ingick, eller 200 kr i kvartalet om underhållet betalades mot räkning i varje särskilt fall. Till detta kom samtalsavgifter som för vanlig telefon plus radiosamtalsavgift som var 6 öre var 20:e sekund.

Vid slutet av 1956 var antalet installerade mobiltelefoner i Stockholm 19 st och i Göteborg 8. Ett år senare fanns i Stockholm ett 50-tal och i Göteborg ett 30-tal.MTA vara i drift till slutet av 1960-talet. Då fanns i Stockholm 69 abonnenter och 56 i Göteborg. Någon ytterligare utbyggnad med systemet blev inte aktuell. De mobila enheterna hade fram till nedläggningen gjort god tjänst, men var nu föråldrade och naturligtvis slitna och drog för mycket ström jämfört med de transistoriserade mobilstationer som framkommit i andra sammanhang.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

MDA
MUA
Inod
Postfix
Procmail
Staffan Bengtsson
Gnus
Gmane
Mariebergsskogen