Émile Zola
Nedanstående artikel är i stort sett kopierad från http://www.utb.boras.se/kd_cm/et/elevarb/elev2/zola2.htm, skriven av en Erik i klass 9B, Engelbrektsskolan, Borås, möjligen år2000.Émile Zola, författare (sök Internet Book List, LibraryThing, Libris, Adlibris, Bokus, Projekt Runeberg),(Émile Édouard Charles Antoine), född 2 april 1840, död 28 september 1902.
Zola är en fransk författare som kännetecknas av sin tendentiösa naturalism.
Växte upp i Provence och var nära vän med den sedermera kända målaren Paul Cézanne. När hans far dog flyttade modern och sonen till Paris. Där avslutade han sina studier med en misslyckad studentexamen och fick tidvis dåligt betalda arbeten. Men när han var 22 år gammal fick han äntligen arbete på ett stort bokförlag. Efter ett år lämnade han företaget för att arbeta som frilansjournalist. Han började läsa Charles Darwin, Hippolyte Taine och Gustave Flaubert och anammade realismen och naturalismen.
La Confession de Claude (1865) blev Zolas första roman, men det var Thérèse Raquin (1867) som innebar genombrottet. Han tillämpade en ny naturalistisk metod där romanen skulle visa hur obevekliga naturlagarna verkade. Den handlar om hur en gift kvinna och hennes älskare gemensamt dränker hennes man. Samvetskvalen bryter dock ner dem till slut. Miljön är huvudsakligen Paris.
Från år1871 till år1893 skrev Zola ett 20-tal romaner i en svit som heter Les Rougon-Macquart, med undertiteln en familjs natur och socialhistoria under andra kejsardömet (dvs. Napoleon III:s regeringstid år1852 till 1870) som byggde naturalismens kolossala monument. De båda släktgrenarna Rougon och Macquarts har olika social ställning och efterhand märker man hur författaren tydligt tar ställning för arbetarna och angriper samhället.I Hallarna (Le Ventre de Paris, år1873) försöker den f.d. politiska fången Florent göra en sammansvärjning mot myndigheterna men misslyckas och blir arresterad. Det är inte intrigen i sig som gjort romanen känd utan det är mycket på grund av den goda miljöbeskrivningen. Zola var inte riktigt naturalistisk med objektiv stil utan tvärtom. hans stil var mustig och frodig och han personifierade gärna miljöer och föremål.
LAssommoir (Fällan, år1877) handlar om en arbetarfamilj där fadern fallit från ett tak och blivit invalidiserad. han blir alkoholiserad av sin sysslolöshet och går till slut under. Budskapet i romanen är att alkoholismen är en utbredd samhällssjukdom som borde stoppas. Krogarna borde stängas och skolorna öppnas.
Nana (1880) är en slags fortsättning på Fällan och handlar om den prostituerade Nana som successivt tar sig uppåt i samhället med hjälp av sin skönhet. Men till slut hinner ödet ifatt henne och hon dör i misär. Här demonstrerar Zola destruktiv sexualitet - som också är en produkt av ett samhälle i förfall.
La Joie de vivre (Livets glädje, 1884).
Germinal (Den stora gruvstrejken, år1885) har fått sitt namn - "groningsmånad" - ifrån en månad i den nya franska kalendern och symboliserar inbrottet av en ny epok. Titeln anspelar på gryningen av en tid då proletariatet har befriat sig ifrån det kapitalistiska förtrycket. Inspirationen till romanen fick han av en gruvstrejk i Frankrike år1884, som blev brutalt nedslagen. Han skildrar de vedervärdiga villkor som arbetarna lever under: usla bostäder, lite mat och ett slitsamt och hälsofarligt arbete. Gruvägarna däremot lever i en skyddad lyxtillvaro. En av de nya arbetarna Etienne, som är Nanas bror ser arbetarnas elände och startar så småningom en strejk. Strejken resulterade i blodiga sammanstötningar och till slut tvingades arbetarna tillbaka till gruvorna. Den stora gruvstrejken har blivit den stora förebilden för den socialistiska realismen under 1900-talet. Personerna i boken var dock inga helgonfigurer utan kunde vara brutala, kriminella och alkoholiserade. Inte heller gruvägarna var ensidigt negativa utan kunde visa både engagemang och duglighet i sitt arbete.
La Bête humaine (1890).
Zola sista roman blev Vérité (Sanningen, 1903). Bakgrunden till boken var Dreyfusaffären. Ca 10 år tidigare hade en fransk kapten i armén, Alfred Dreyfus, anklagats för spioneri och skulle deporteras till Djävulsön. Dreyfus var jude och många ansåg det var ett justitiemord och grov antisemitism. Zola var en av dem som ville få honom frikänd och skrev artikeln "Jag anklagar! Öppet brev till presidenten". (Jaccuse) år1898, Där han anklagade myntigheterna för att till varje pris få Dreyfus fälld. Zola ställdes inför rätta och fick ett års fängelse och böter men flydde till England. Zola fick aldrig uppleva Dreyfus frikännande och slutliga upprättelse år1906, eftersom han avled några år tidigare under oklara omständigheter.
- i uggleupplagan av Nordisk familjebok, trettiotredje bandet, 1922
Kommentar: Hur går det ihop att han skrev sin sista roman 1903 när han dog 1902?
Boken kanske gavs ut postumt. //Ssebbe
Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing
Inga kategorier för denna artikel än...Intresserad av fler artiklar?
UrkyrkanPsalm
Utförsåkare
Leslie Howard
Olivia dom Havilland
David Lloyd George
Lord Avebury
Conquistador
Erövrare