Manicklar

Manicklar var små figurer i plast som kunde hakas i varandra till långa kedjor. Var manicklarna kom ifrån eller vem som döpte dem är okänt - helt plötsligt, sisådär en år1988, fanns de plötsligt på alla skolgårdar och i alla välsorterade tobaksaffärer och leksaksbutiker. Lika plötsligt försvann de något enda år senare.

Manicklarna föreställde saker som dödskallar, cyklar, bokstäver, klädhängare och andra mer eller mindre vardagliga saker, och fanns i alla upptänkliga färger. De minsta var något mindre än en 50-öring (eller som en 25-öring, om någon nu minns dem) medan de största (supermanicklarna) rymdes i handflatan. Manicklar köptes i kartor (som man själv fick bryta isär försiktigt) om några tiotal manicklar, beroende på storleken. En karta kunde kosta någon tia, varför styckpriset på en manickel varierade från några tioöringar till någon krona.

Vad hade man då manicklarna till? Jo, man samlade på dem enligt principen "den som har flest prylar när han dör vinner". För att samla på sig dem kunde man gå den enkla vägen (att köpa fler) eller den ärliga vägen (att spela till sig dem). (Det fanns också en oärlig väg, att stjäla dem, men sånt ägnade man sig självfallet inte åt, och i vilket fall som helst så är brotten preskriberade vid det här laget.)

Spel om manicklar gjordes på skolbänken eller klassrumsgolvet. De båda kombattanterna placerade sin manickel - vanligen lika stora manicklar - i varsin ände om spelplanen, och sedan turades man om att skjuta sin manickel mot motståndarens. Att "fösa" manickeln var inte rent spel. Målet var att antingen träffa motståndarens manickel eller att få sin manickel att hamna ovanpå motståndarens, varpå vinnaren fick motståndarens manickel. Det förekom även att man satsade flera manicklar, men av praktiska skäl spelade man ändå med endast en manickel. Vilka varianter av spel som var populärast varierade från skola till skola. Det gick även att spela på skolgårdens asfalt, företrädelsevis med supermanicklar, men den knaggliga asfalten gjorde spelet oförutsägbart och slet dessutom på manicklarna så de blev fula och minskade i värde (se nedan).

På grund av manicklarnas olika storlek utvecklades raskt ett system för att inbördes värdering mellan olika manicklar. På Ludvigsbergsskolan i Valbo fanns i princip tre klasser av manicklar: små manicklar (värda 1 manickel), cyklar (värda 2 manicklar) och supermanicklar (värda 10 eller 12 cyklar). Utöver dessa erkända växelkurser fanns naturligtvis utrymme för förhandlingar; en särskilt eftertraktad färg eller en manickel som inte gick att köpa i närområdet kunde betinga högre pris. Av någon anledning betraktades dödskallarna som de minst värda manicklarna, särskilt de vita. Dessa kunde gott vara värda mindre än 1 manickel.

I dag dyker manicklar då och då upp på webbplatser för hobbyer och samlare.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Kategorier för Manicklar

skolgårdsspel(1), leksak(1), (1), nostalgi(1), samlare(1), leksaker plast spel(1)

Intresserad av fler artiklar?

Bisonoxe
Wettex
Björnbär
Fördom
Sabotagesusare
Datatransport
Prov
Förhör
1 december