Kromatisk aberration

Kromatisk aberration innebär att ljus av olika våglängder (färger) bryts olika mycket i glasprisma. Om man låter en stråle av vitt ljus gå genom ett prisma får man ett spektrum, där man ser att rött ljus har brutits minst och violett ljus har brutits mest från ljusstrålens ursprungsriktning.

Om man i teorin delar upp en glaslins i massor av små bitar kommer var och en av dem att utgöra en del av ett prisma, vilket ju som sagt ger upphov till kromatisk aberration. Fokus kommer alltså att ligga på olika avstånd från linsen för olika färger, vilket gör att en bild av ett objekt som har flera färger (t ex ett vitt objekt) kommer att avbildas med en "regnbåge" av olika färger längs kanterna. Vid måttlig förstoring är detta inte besvärande, men vid kraftig förstoring bli det tydligt.

Alla enkla optiska instrument (förstoringsglas, lupp, enkla refraktorteleskop, enkla mikroskop) har denna egenskap.

Den kromatiska aberrationen studerades ingående av Isaac Newton och beskrevs i boken Opticks. Newton såg ingen väg runt detta problem med den tidens optik, och konstruerade därför ett teleskop som använde ytspeglar (first surface mirror, FSM) istället för linser. Genom att reflektera ljuset direkt i en metallyta undviker man kromatisk aberration.

Den kromatiska aberrationen kan reduceras kraftigt genom att använda system av linser av olika former och olika brytningsindex. Kameraobjektiv består t ex ofta av 5-10 linser. Vid extrem förstoring, t ex i astronomiska teleskop, överväger fortfarande fördelarna med spegeltekniken, och nästan alla större teleskop är av typen spegelteleskop.

Se även:

• Sfärisk aberration
• Coma
• Astigmatism

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

CNC
OaSen
Allians
CPSR
1986
Feminism
Realism
Commander Keen
Stol