Göticism

Innehåll- 1. Introduktion till göticismen i Sverige - 1.1 Inledning - 2. Alla vägar leder till Jordanes - 3. Kyrkomötet i Basel - 4. Bröderna Magnus - 5. Hyperboréerna - 6. Rudbeckianismen - 7. Den Isländska sagan - 8. Olof Dalin - 9. Avslutning

Göticism var en nationalistisk strömning under 1600-talet (stormaktstiden) som ville "bevisa" att hela Europas folk härstammade från Norden (Thule).

Göticismen har legat nära de svenska kungahusen och under långa perioder varit den historieskrivning som varit den officiella svenska historien. Historien användes medvetet som maktmedel för att med en enorm regentlängd "bevisa" Sveriges anrika härskarhistoria. Det är Göticismens historieförfalskningar som är orsaken till att det finns en vansinnig numrering av svenska kungar: Karl Sverkersson tilldelades av någon för oss okänd anledning nummer VII ("Karl den sjunde") trots att hans riktiga nummer borde vara I ("Karl den förste"). (Karl IX borde således ha varit Karl III etc.)

Helt fel! Att Karl Sverkersson benämns som "nummer sju" beror på att nummer ett till sex används till andra kungar ute i Europa!

En förklaring jag hört är att det kan vara så att man ansåg att Karl var en förvrängning Kristus och att med borde hoppa över några led för att komma ikapp med den förväntade verkligheten, att karl-arna var ättlingar eller efterkommare till Kristus.

Huvudsaklig förespråkare, Olof Rudbeck d.ä..

Denna tankeströmning låg i träda men återuppstod sedan under 1800-talet i form av Götiska förbundet.

Vi som lever på 2000-talet kan ibland tro at vi har facit i hand och vet bättre än de gjorde förr. Ordet "förfalskning" är i detta sammanhang knappast adekvat, när det handlar om en numrering av regenter, som idag har fyrahundra ytterligare år mellan sig och oss än på Rudbecks tid. Hans slutsatser kan diskuteras och kritiseras, men att här och nu bestämma att Karlarna bör starta med Karl Sverkersson och att t.ex "Kol" som en möjlig Karl i en regentlista som vi faktiskt känner sämre till än Rudbeck, är en icke existerande förfalskning, är möjligen lite överdrivet? Göticismen vet jag för lite om för att uttala mig över. I avsaknad av insikt i psykologi kan jag heller inte säga om det är "vansinne" att kalla Karl Sverkersson för Karl den sjunde, men jag känner dock att texten ovan inte är riktigt objektiv. Vad och vem är källan till "borde således"? --Dan Koehl

1. Introduktion till göticismen i Sverige

1.1 InledningOm man studerar Europas historia från dess begynnelse till nutid, kommer man förr eller senare att stöta på ett folkslag som kallas goter. Man vet inte särskilt mycket om detta folkslag men klart är att det var en liten grupp människor som verkar ha sitt ursprung i Polen. Det typiska för goterna är att de aldrig bosatte sig någon längre tid i ett område utan de var ett kringströvande folk inom Europas gränser. Det finns dokumenterat i olika historiska källor att goterna spred sig ned till romarriket och bland annat intog staden Rom när dess makt började att falna. Sedan verkar det gotiska folket ha delat upp sig i ost- och västgoter. Ostgoterna försvann ur historien någon gång runt år550 e.kr. i det Bysantinska riket medan västgoterna levde kvar i Spanien fram till år720 då Islam erövrade Spanien och assimilerade det gotiska folket.

Detta PM skall försöka definiera den påverkan som myten om detta mystiska folk fick på vår egen kultur i Sverige. Denna påverkan blev mycket större än man kan ana och den nya idéläran som detta resulterade i kom med ett samlingsnamn att kallas för Göticism.

2. Alla vägar leder till Jordanes

För att kartlägga grunden till den göticism som svenskarna utvecklade från 1400-talet och framåt, måste vi gå tillbaka till år550 och den Bysantinska staden Konstantinopel. Här levde då en västgotisk historieskrivare vid namn Jordanes och vars främsta skriftliga verk var "Getica: Om goternas ursprung och bedrifter". Jordanes härstammade från goterna och vid denna tidpunkt insåg han att det gotiska arvet höll på att försvinna från det Bysantinska riket. Han författade då detta verk för att hedra sitt folk innan det försvann.

I "Getica" skildrar han hur goterna utvandrade från den lilla ön Scandza i norr och bosatte sig i det som man idag tror är norra Polen. Jordanes förklarar sedan hur goterna vandrar ner igenom Europa för att erövra land efter land. Goterna kommer av naturliga skäl snart i onåd med det dominerande romarriket och under ett antal hundra år strider de med varandra. När romarriket börjar vackla, intar goterna snart staden Rom men lyckan blir inte långvarig. Snart har det bysantinska riket med kejsar Justinianus i spetsen erövrat Rom och kvar finner sig Jordanes i ett Konstantinopel som en av de siste i sitt folkslag.

3. Kyrkomötet i Basel

Nästa stora profet inom göticismen var den katolska biskopen Nicolaus Ragvaldi som levde på 1400-talet. Han deltog i ett kyrkomöte i Basel år1434 och representerade då den nordiske unionskungen. På den tiden lades stor möda ned på att få en rättvis placering vid mötesbordet, d.v.s. egentligen handlade det om vilken rang man hade sinsemellan, och även den här gången tog den diskussionen mycket tid. Ragvaldi försökte här att höja Sveriges status och höll ett långt och berömt tal. I talet utgick Ragvaldi från Jordanes nyss nämnda skrift och hävdade bl.a. att Scandza naturligtvis var ett dåtida namn för Skandinavien och att ursprungslandet för de ädla goterna var Sverige. Svenskarna var goternas förfäder och sedan radade Ragvaldi upp alla bedrifter som goterna hade gjort genom historien. Han argumenterade för hur ädla och godsinniga goterna var, hur Rom hade erövrats, hur de hade brett ut sig i Europa och hur de bl.a. skaffat sig ett stort välde i Spanien etc. Kyrkomötet ifrågasatte visserligen inte sanningshalten i det Ragvaldi hade sagt men spanjorerna hävdade dock att det inte var någon bedrift att vara förfäder till de goter som blev kvarlämnade i Scandza. De riktigt ädla goterna utvandrade och spred skräck genom Europa. Det var spanjorerna som härstammade från dem, svenskarna härstammade bara från de goter som hade stannat kvar uppe i norr.

Ragvaldi fick visserligen känna sig besegrad men det viktiga är att han hade lagt en grund för göticismen som nu spred sig inom Sverige.

4. Bröderna Magnus

År1512 tog en svensk adelsman vid namn Sten Sture den yngre makten över Sverige. Han var motståndare till den union som fanns mellan Danmark, Sverige och Norge och ville skapa ett självständigt Sverige. För att försvara sig mot den danske kungen Christian II i konungastriden inför den katolska påven, sände Sten Sture år1517 Johannes Magnus till Rom för att argumentera emot den danske kungen.

Johannes Magnus hade alla odds emot sig och för att hitta argument som kunde övertyga påven att Sverige måste vara självständigt, skrev han "Historien om alla Göta- och Sveakonungar". Skriften byggde på Ragvaldis tal om den gotiska flykten men Johannes fantiserade också ihop hur goterna som folkgrupp härstammade från Noak. Detta försökte han visa genom att Noak gav Europa åt sin son Japhet efter landstigningen. Japhets sonson Magog bosatte sig senare i Götaland och var således stamfader för Götarna. Sverige var alltså utvalt av gud att föra mänskligheten vidare och kunde således inte gå förlorat åt en dansk kung.

Tre år senare tar i alla fall Christian II makten över Sverige men blir snart avsatt av en släkting till Sten Sture den yngre, nämligen Gustav Vasa. Johannes, som hade stannat i Rom under Christians tid, blev först utnämnd till ärkebiskop i Sverige av Gustav Vasa men snart tog Gustav Vasas skräck för de katolska biskoparnas makt överhanden och när han började introducera den Lutherska läran, ansåg sig Johannes Magnus utnyttjad och flydde till Polen.

Johannes Magnus blev den siste riktige katolske ärkebiskopen i Sverige och när han dog hade även hans bror Olaus Magnus flytt Sverige. Olaus Magnus ville, likt sin bror, förbättra Roms syn på Sverige i syfte att få påven intresserad av att återkatolisera landet. Hans egentliga syfte var naturligtvis att göra sig själv till ärkebiskop när detta väl har skett. Dock hade han ingen bra idé om hur han skulle väcka påvens intresse. När Olaus Magnus senare fick ett uppdrag av Rom att insamla avlatsmedel i Sverige, fick han ett perfekt tillfälle. Hans långa resa i Sveriges norra delar gjorde ett djupt intryck på honom och dessa skildrade han i verket "Historia om de nordiska folken". Dock var historien, på grund av hans syfte att göra reklam för Sverige, mycket förskönad. Detta verk var länge den enda, mycket förvrängda, bild man på kontinenten hade om Sverige. Tillsammans med Johannes Magnus konungahistoria bildade dessa verk en helhet om Sveriges historia och värde som passade framtida göticister perfekt.

Olaus Magnus såg till att Johannes konungaverk blev publicerat samtidigt som sin egen historia och när detta var gjort skickade han ett verk av sin broders gotiska historia till Gustav Vasa. Syftet var att försöka få honom och Sverige katolskt igen, men som väntat gick det inte bra. Dock lyckades han övertyga Erik XIV, Gustav Vasas son och efterträdare, om det Gotiska arvet och han blev besatt av tanken att visa att han hade ärvt makten av goterna. Erik XIV blev då snabbt avsatt av sina bröder och fick spendera resten av sitt liv i fängelse och översatte där många av Johannes Magnus verk till svenska.

En annan svensk kung som blev mycket påverkad av Johannes Magnus historia var Gustav II Adolf. Han använde bland annat det gotiska arvet som ett argument för att, i det 30-åriga kriget, skydda protestantismen mot den katolska läran. Således användes Johannes Magnus historia i precis motsatt syfte till vad den var avsedd för.

5. Hyperboréerna

När Gustav II Adolf var liten hade han en lärare som hette Johannes Bureus och det var Bureus som skolade den framtida kungen i Johannes Magnus skrifter om Sveriges forna värde. Men Bureus gick även ett steg längre och utvecklade en ny inriktning inom göticismen som kallas hyperboréertraditionen. Denna inriktning bygger på den antika mytologin, där det berättas om hyperboréerna som bor under björnens stjärnbild, där de lever ett nästintill perfekt liv. Bureus hävdade bestämt att platsen Hyperboré ligger i Skandinavien och "bevisade" sedan detta punkt för punkt med minst sagt tvivelaktiga argumentationer. Bureus gick så långt som att hävda att antikens berömda mytologi härstammar från Hyperboré, d.v.s. från Norden och vår mytologi. Detta stämde naturligtvis väl med de tidigare framlagda teorierna, genom att goterna skulle ha utvandrat från Norden för att senare lägga stora delar av Europa under sig och bland dessa länder även det antika Grekland.

Johannes Bureus inspirerade många personer till liknande forskning , bl.a. kom Georg Stiernhielm fram till att alla världens språk härstammade från svenskan. Det fanns dock en person som mer än någon annan anammade idén om att antikens folk var inspirerade av Sverige. Han lade själv ner en mycket stor del av sitt kreativa liv på att bevisa detta och hans namn är Olov Rudbeck.

6. Rudbeckianismen

Olov Rudbecks livsverk är mycket stort. Bland annat kartlade han lymfkärlssystemet i människokroppen och han ägnade sig åt många olika naturvetenskapliga områden. Utöver detta skrev han även det mycket fascinerande verket "Rudbecks Atlantica". Atlantica fullbordades visserligen aldrig men de fyra volymer som blev gjorda, tog honom 30 år att skriva.

Rudbeck startade med sin Atlantica en helt ny och egen gren inom göticismen som kallas Rudbeckianismen. I Atlantica försöker han mycket noggrant bevisa att det Atlantis som Platon berättar om i sin skapelsedialog Timaios i själva verket var Skandinavien. Platon beskriver Atlantis som en ö, enligt Rudbeck var det en halvö. Platon säger att Atlantis låg vid ett sund som de flesta tror är Gibraltar, enligt Rudbeck var det Öresund. Platon säger att Atlantis sjönk, Rudbeck lär att det var en synonym för slutet av de svenska goternas storhetstid. Goterna hade ju utvandrat från Skandinavien men numera hade de lugnat ned sig och levde sitt trygga liv uppe i Scandza.

Punkt för punkt går Rudbeck igenom argument som stödjer hans tes och han verkar ha ägnat mycket tid åt att hämta empiriska data ur naturen. Dessa data använde han när det passade för att bevisa Atlantis ursprung. Ett exempel på hans arbetsmetod: Platon beskriver i sin Timaios vattendjupet vid Atlantis huvudstad som 30 famnar. Rudbeck ägnade månader åt att mäta upp en stor del av Uppsala och Stockholm skärgård för att komma fram till ett djup på ungefär 20 - 40 famnar, vilket då var ytterligare ett bevis för att han hade rätt. Inte sällan resulterar hans resonemang i tydligt ohållbara cirkelbevis.

Rudbeckianismen var, som nämnts, en egen gren inom göticismen och det var förmodligen få personer som verkligen trodde på Rudbecks påståenden. När Olov Rudbeck dog år1702 , dog också lärans främste förespråkare. Det fanns efterföljare som försökte hålla Rudbeckianismen vid liv, bl.a. Olov Rudbecks egen son och en annan Uppsalaforskare vid namn Erik Julius Björner. Någon ny glanstid uppstod dock aldrig.

Olov Rudbeck grundade sin lära på Johannes Magnus konungahistoria och lade även en stor tilltro till Hyperborétraditionen. Hans eget tillägg var naturligtvis tesen om Atlantis, vilket ingen hade kommit på tidigare. Det fanns också en tämligen ny källa som han och likaså den redan nämnde Johannes Bureus friskt hämtade argumentation från och det var landet Island.

7. Den Isländska sagan

Danskarna började under 1600-talet att bedriva handel med Island. Snart visade det sig att Island var en stor litterär källa och det materialet spred sig snabbt i de nordiska länderna. Det isländska folket kommer ursprungligen från vikingar som var bosatta i Norge, Danmark och Sverige. När islänningarna hade stadgat sig i sitt nya land, började många hörsägner om deras historia att uppstå. Bland annat förklarade hörsägnerna hur ursprungsmänniskan hade vandrat från Europa till Skandinavien, vilka deras konungar var och varför folket hade valt att utvandra till Island. Några personer hade tagit på sig att teckna ned de hörsägner som fanns och det är dessa verk som nu börjar att sprida sig inom Norden. Bland annat återses Snorre Sturlasons Edda, Fornaldarsagorna med flera. Naturligtvis var mycket i dessa sägner rena myter och inte sällan fick människor rent gudomliga krafter. Dessutom verkar författarna ofta ha bildat en egen version av sägnerna. Detta ledde till att de olika sagorna ibland talade emot varandra, vilket ledde till en något luddig bild av historien för den som försökte läsa verken.

Under 1600-talet var man däremot inte lika kritisk. Man ansåg att dessa verk var den felande länken i den Svenska historien som man trodde hade försvunnit när den katolska kyrkan gick på korståg efter kätterska skrifter i Sverige under medeltiden. Här fanns således sanningen och nu var det bara att börja gräva.

8. Olof Dalin

En av de största beundrarna av den isländska sagan under 1700-talet var en historiker vid namn Olof Dalin. Ett av hans största verk blev "Svea Rikes Historia: Ifrån des begynnelse til wåra tider" där han med hjälp av sagan tolkar den svenska historien fram till ca år1750. Han försöker visserligen att skala bort de övernaturliga fenomen som figurerar i texterna, det var ju inte kristna krafter de beskrev, men han utgår ändå från att de konungar som det skrivs om verkligen hade existerat i den kronologiska ordning som gavs.

Det kan tyckas en aning naivt att helt kritiklöst acceptera de källor som man nyligen hade kommit över men det intressanta med Dalin är att ett av de stora ämnena han införde åt den moderna forskningen var just källkritik. Orsaken till denna paradox var naturligtvis hans syn på den isländska sagan som den felande länken till Sveriges historia. Detta resonemang bygger antagligen på att det folkslag som hade upplevt alla i sagan nämnda kungar, naturligtvis hade rätt.

Dalin blev, genom sin källkritik, den person som i stort sett gav nådastöten åt de hyperboreiska och rudbeckianska idéströmningar som tidigare hade uppstått. Han visade visserligen en väldig respekt mot den store Olov Rudbeck som person men kritiserade hans lära genom att hävda att Rudbecks historiska källor inte var trovärda. Mot vissa av Rudbecks efterföljare var han däremot mycket hårdare. Den förut nämnde Erik Julius Björner fick sig en rejäl känga av Olof Dalin genom bl.a. ett av den svenska historiens första satiriska verk "Visdomsprov". I denna skrift framställs Björner som en riktigt odräglig besserwisser som anser att han har rätt i allt han skriver, oavsett hur absurda hans slutsatser om den svenska historien var.

9. Avslutning

Med Olof Dalin påbörjas en ny era inom göticismen som kallas den kritiska göticismen. Det kan sägas inleda slutet av den idélära som påbörjades av Jordanes men vars definitiva slut är nästan omöjligt att ange. De likheter som Jordanes historia om goternas ursprungsland hade med det dåtida Skandinavien, utnyttjades drygt tusen år senare av den nordiska katolska kyrkan för att höja landets status inför det övriga Europa. Något hundratal år senare använde Sveriges konungar den gotiska myten i direkt syfte att slå ned mot den katolska läran och myten fungerade väl även där.

Senare började en direkt akademisk inriktning att äga rum och den hade inte något med makt att göra. Det är denna inriktning som det är svårt att sätta något slutdatum på. Under 1800-talet fortsatte man i viss mån att ta intryck utav det som Olof Dalin med flera hade skrivit och även under 1900-talet har folk intresserat sig för det gotiska arvet som vi eventuellt kan tänkas ha. Ett exempel på att folk fortfarande bryr sig är att denna text existerar.

Faktum är att Göticismen under den svenska renässansen gav ett välbehövligt nationalistiskt bidrag som bl.a. hjälpte till att föra fram den stormaktstid som uppstod under 1600- och 1700-talet.

Magnus Pålsson

Se även:

• Götiska förbundet
• Sverige/Regentlängd

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Eriksgatan
Visbur
Pall
Fria Listan
Flashback
Allvarligt talat
Segelbåt
Centerbord
Trafiktrolle