Giuseppe Garibaldi

Giuseppe Garibaldi, 1807-82, italiensk frihetskämpe, enhetsrörelsens främsta krigargestalt. G:s starka nationalism tog form under hans uppväxt i den omstridda gränsstaden Nizza (Nice). Han anslöt sig till Mazzinis republikanska frihetskämpar, deltog i ett misslyckat kuppförsök 1834 och måste gå i exil. I frihetskrig i Brasilien och Uruguay, där han vistades 1836-48, grundlades hans krigarrykte. Det förstärktes 1848-49, då han stred mot Österrike i Norditalien och spelade en ledande roll i försvaret av Rom och Mazzinis romerska republik mot den flyktade påvens franska hjälpkår.

Sedan Rom fallit sommaren 1849 gick G. på nytt i exil. När han 1854 återvände till Italien hade han förlorat tron på Mazzinis och republikanismens förmåga att ena landet. Han satsade i stället på Sardinien och dess kung Viktor Emanuel, deltog 1859 som general i kriget mot Österrike och blev också parlamentsledamot. Med sin spontana motvilja mot politisk köpslagan hade G. dock svårt att acceptera Cavours realpolitiska strategi för enhetsverket; bl.a. angrep han våldsamt avträdelsen av hemstaden Nizza till Frankrike. Likväl åtog han sig våren 1860 att med regeringens tysta välsignelse undsätta en siciliansk revolt mot Bägge Siciliernas bourbonska regim.

Expeditionen till Sicilien med drygt tusen frivilliga "rödskjortor" (la spedizione dei mille) blev G:s största militära bedrift. I maj seglade han från Genua till Marsala, erövrade snabbt ön, gick över till fastlandet och intog i september rikets huvudstad Neapel. G. stod nu på höjden av sin bana. Med sin hängivna armé bakom sig ville han driva en egen enandepolitik med Roms erövring som närmsta mål. Men en sådan aktion kunde dra in Sardinien i krig med påvens beskyddare Frankrike och äventyra hela enandet. Han pressades därför att underställa sig kungen och överlämna sina erövringar till denne. Besviken drog han sig tillbaka till sin hemö Caprera och ställde sig för en tid utanför den aktiva enhetskampen. År1862 startade G. dock ett anfall mot Rom söderifrån, men han hejdades redan i Syditalien av regeringstrupper. Han gjorde 1867 ett nytt misslyckat försök att inta staden. Det blev hans sista militära insats för enhetsverket.

Redan i livstiden hyllades G. som nationalhjälte, och i ett sekels perspektiv framstår han som en av Italiens genom tiderna folkkäraste historiska gestalter. I landets alla större orter bär gator och torg hans namn, och monumenten över honom är oräkneliga. Grunden till G:s popularitet kan sökas i hans romantiskt äventyrsfyllda krigarliv - med en befälsföring präglad av djärv överraskningstaktik - och hans karismatiska personlighet, där modet, rättrådigheten, spontaniteten och förmågan att entusiasmera soldaterna främst fängslade gemene man och överskuggade andra dominanta drag, såsom brist på självkritik och fallenhet för illa genomtänkta politiska utspel. G:s enorma popularitet var säkert en viktig orsak till det efter hand allt bredare folkliga stödet för enhetsrörelsen i Italien. G:s memoarer, Memorie autobiografiche, utgavs för första gången 1888.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Gloria Stuart
Gerd Hagman
Eva Marie Saint
Bill Withers
William H. Bonney
Rut Holm
Lina Basquette
Daniel Moder
Dean Devlin