Fångarnas dilemma

Spelteorins mest kända exempel är det tvåmansspel som kallas "fångarnas dilemma". Den av A W Tucker påhittade historien om två fångar som har att ta ställning till om de skall "tjalla" på varandra eller hålla tyst är dock inte särskilt typisk för användbarheten hos detta spel. Det illustrerar en situation som mer adekvat skulle kunna kallas ett samarbetsdilemma.

Spelarna kan välja två strategier. När valet gjorts kan spelet utfalla på två olika sätt i båda fallen, beroende på den andres val av strategi som man inte vet om i förväg. Antag att den ena strategin ger en utdelning på 3 eller 1 nyttoenheter medan den andra ger 4 eller 2. Det rationella förefaller vara att välja den andra strategin den ger ju större utdelning hur den andre än väljer (4 är bättre än 3 och 2 är bättre än 1).

Men situationen är densamma för motspelaren. Om han också väljer sin andra strategi kommer båda spelarna att ständigt få 2 enheter var i utdelning. Låt oss säga att detta utfall representerar existensminimum. Spelarnas närsynta egenintresse förhindrar sålunda dem båda att uppnå det bättre utfallet på 3 vardera som de skulle få om båda samtidigt bytte till den första "sämre" strategin. (Med en tekniskt term säger man att det råder "Nash-jämvikt" i spelet ingen av deltagarna kan få det bättre genom att en sidigt byta strategi.)

Antag att spelarna försöker komma överens om att byta strategi. Om den ene byter kan den andre tjäna ännu mer på att bryta överenskommelsen. Denna extra förbättring sker då på den andres bekostnad och skulle kunna betecknas som egoistisk.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Paavo Väyrynen
Informationsberedskap
Lewsit
Joseph Kesselring
Bromider
Kryptonit
Offentlighetsprincipen
Blotter
Microdots