Efternamn

Efternamn är vanligendet namn som en person har gemensamt med andra medlemmar i sin familj eller släkt.

De första efternamnen tillkom genom en form av tillnamn för att skilja personer med samma förnamn åt.

Efternamn (släktnamn) kan vara t.ex ett yrkesnamn som i tyskans skomakare, bagare eller smed = Schumacher, Becker och Schmidt. (Detsamma gäller tex engelskan, tex Thatcher (taktäckare). Det kan också vara i form av ett -sonnamn, då är det i allmänhet ett patronymikon. Vanligt var också att ha ett gårdsnamn som släkt- eller tillnamn.

Under 1600-talet var det vanligt bland universitetsutbildade, särskilt i Uppsala och bland präster att skriva sitt namn i latinsk form. Senare även med grekiska ändelser. Namnen fick då ofta ändelsen -us. Exempel är Stangnelius, Arosenius. Till och med ett redan existerande efternamn kunde latiniseras ex rudbeck- Rudbeckius. Andra namnändelser från den tiden är namn som slutar på -ander. Även vallonerna som kom till de svenska järnbruken vid 1600-1700talet bidrog med efternamn som ibland även försvenskades. Det var under denna tid som det blev vanligt med efternamn som gick i familjen och alltid skrevs likadant - tidigare stavade adeln gärna efternamn olika vid olika tillfällen. Adeln hade länge två efternamn, dels ett patronymikon och dels ett släktnamn (detta gällde även kungar, t.ex. Gustav Eriksson Vasa)

En annan senare form är soldatnamn som till en början endast fick användas av soldaten själv men som senare blev ett familjenamn och dessutom hörde till torpet - flyttade en ny soldat in så fick även han och hans familj det namnet. Att ta ett namn med anknytning till den ort man härstammade från blev även vanligt bland bl.a. borgare. Många av dessa namn består av ett ortsnamn och med ändelsen -ling (ling=född) även ortsnamnet med ändelsen -ander blev vanligt bla av knallar.

Givandet kan också vara ärofullt, om det skett i samband med riddardubbning och givits av en kung eller annan med rätt att adla. Urgamla Adelsätter har namn som på något sätt anknyter till hur deras familjevapen (skölden) ser ut. Bielke har tex en bjälke över skölden, Sparre har två taksparrar och ätten Natt och Dag (Sveriges äldsta?) har en sköld delad i svart och vitt.

Till slutet av 1800-talet fanns det inte några regler om förvärv av släktnamn eller om skydd för släktnamn i någon större mening. Undantag utgjorde vissa regler om ett begränsat skydd för adliga namn och om namnbyte för manskapet inom krigsmakten (soldatnamn) och för sjömän.

Lagstiftning om släktnamn infördes i Sverige först genom 1901 års släktnamnsförordning. Denna angav de förhållanden under vilka nytt släktnamn fick antecknas i kyrkobok och formerna för godkännande av nytt släktnamn. Därigenom infördes en spärr mot de fria namnbyten som tidigare förekommit i stor omfattning.

Inte förrän i början på 1900-talet frystes son-namnen så att efternamnet inte gick i arv efter fadern (formen -dotter övergavs helt). Som en konsekvens av detta uppmuntrade staten svenskarna att byta ut de mycket vanliga sonnamnen mot egna namn, dock fanns kravet att de skulle kännas svenska. Namn bestående av led tagna från naturen - t.ex. björk, lind, blom, skog och kvist - blev vanliga då, likaså udda stavningar som Erixon och Eklundh.

De tio budorden för nya namn (Adolf Noreen, 1924):