Carl Wilhelm Scheele

Carl Wilhelm Scheele, kemist,född 9 december 1742, död 21 maj 1786, Tyskland, Sverige.

• hos Projekt Runeberg
• i Svenska Familj-Journalen (1874) hos Projekt Runeberg
• i Minnesanteckningar (1848-1860) av Frans Michael Franzén hos Projekt Runeberg
• i Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906) av Herman Hofberg hos Projekt Runeberg

Scheele föddes den 9 december 1742 i Stralsund i Pommern, som då hörde till Sverige. Han var nummer sju av elva syskon, och eftersom barn var det enda familjen var rik på, fick han tidigt börja arbeta. Som 14-åring sattes han i lära hos en apotekare i Göteborg - något som för en vetgirig yngling kunde ge lika goda kunskaper som universitetsstudier i kemi.

Han sög i sig kunskaper från sin mäster, studerade kemi på egen hand och blev en synnerligen skicklig och framgångsrik apotekare. Successivt fick han arbete vid alltmer ansedda apotek, tills han slutligen 1770 kom till Uplands vapen i Uppsala. Fem år senare blev han föreståndare för apoteket i Köping, som han inköpte året därpå.

Senare i livet kom han att erbjudas många universitetstjänster, med den prestige det innebar, men han valde att stanna i sitt kära apotek och inrikta sig på forskning. Som professor skulle han ha varit en i en mängd, men som apotekare var han den främste världen skådat. Han tackade också nej till att tjäna som Fredrik den stores hovapotekare och avböjde ett liknande erbjudande från England.

År1770 stiftade han bekantskap med den svenske mineralogen Torbern Bergman, som uppmuntrade och finansierade hans forskning. Mötet dem emellan arrangerades av en annan framstående svensk kemist, J. S. Gahn, som redan var en nära vän till Scheele. Dessa två kom att betyda mycket för Scheeles fortsatta satsning på kemin.

Tack vare en sällsynt iakttagelseförmåga kunde Scheele med enkla medel göra en lång rad viktiga upptäckter. Under sin karriär fann han antagligen fler nya ämnen av mer varierat slag än någon annan kemist presterat på lika kort tid. Bland annat upptäckte han en rad viktiga organiska syror: vinsyra, citronsyra, bensoesyra, äppelsyra, oxalsyra och gallussyra från växtriket samt mjölksyra och urinsyra från djur. Dessutom upptäckte han de oorganiska molybdensyra och arseniksyra.

Han framställde och undersökte tre ytterst giftiga gaser, nämligen vätefluorid, vätesulfid och vätecyanid (blåsyra), men trots att han i sin rapport till och med omnämner smaken på vätecyaniden, klarade han sig den gången med livet i behåll.

Hur var det då med upptäckten av olika grundämnen? Ja, här i Sverige brukar vi räkna honom som bl.a. syrets upptäckare. Faktum är att han var inblandad i upptäckten av både klor, mangan, barium, molybden, wolfram, kväve och syre, men internationellt erkänns han inte som odiskutabel upptäckare av något av dem. Anledningen är att han hade en rad medtävlare i andra länder (bl. a. fransmannen Lavoisier och engelsmannen Priestley), som var snabbare med att publicera sina fynd.

Den sorgligaste historien gäller just syret, som samtidigt måste sägas vara hans mest betydelsefulla upptäckt. Scheele framställde syre 1771-72 genom att upphetta en rad olika ämnen där syre är löst bundet, bl.a. kvicksilveroxid (som Priestley använde sig av flera år senare). Scheele var alltså helt klart först och beskrev även sina resultat i en bok, men genom försumlighet från hans förläggare utkom denna först 1777 - då Priestley redan hade hunnit få sina experiment i tryck och därför fick äran i stora världen.

Scheele fann att syre kunde underhålla eld, benämnde gasen "eldsluft", men förblev en trogen anhängare av flogistonteorin, dvs läran att eld är ett särskilt ämne som finns inne i brännbara material och som avges då dessa upphettas. Det blev i stället Lavoisier som förklarade att förbränning innebär att ämnen reagerar med syre.

Även om han inte fått fulla äran för något grundämne, är hans namn ändå odödliggjort genom beteckningarna scheelit på ett kalcium-wolframmineral och Scheeles grönt på färgämnet koppararsenit. Det var också Scheele som upptäckte ljusets effekt på vissa silverföreningar, ett fynd som ett halvsekel senare skulle leda till de första experimenten inom fotografin.

Scheeles privatliv - i den mån han hade något - kan inte med bästa vilja beskrivas som lyckligt. Han led av dålig hälsa och svåra reumatiska smärtor. Han skydde allt vad sällskapsliv heter och ägnade sig helt åt vetenskapen, hans enda passion. När han slutligen beslöt att gifta sig, kunde han inte passa in en tid för detta förrän på sin dödsbädd. Han avled 1786, endast 43 år gammal. Det är mycket troligt att hans död påskyndades av vanan att provsmaka de nya ämnen han framställde. Mot slutet uppvisade han bl.a. symptom som tyder på kvicksilverförgiftning.

Scheele sitter staty i Humlegården i Stockholm. Statyn,som är i brons, utfördes av John Börjeson år1892.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Kategorier för Carl Wilhelm Scheele

han uppfann inga glädjepiller det blev dock bra ändå(1)

Intresserad av fler artiklar?

Wilbur Wright
Bille August
Liv Ullmann
Klamp
Webhosting
Loopia
Carambole
Triq club
Syntaxträd