Blixtkrig
Blixtkrig är en anfallstaktik som Tyskland använde sig av när de invaderade Polen, Frankrike samt under de första dagarna vid invasionen av Sovjet under Andra världskriget. Upphovsman till taktiken var Erwin Rommel.Det hela gick ut på på att man inledde med kraftiga bombningar från konventionella bombflygplan av exempelvis typerna Ju 88P-4, Ju 88C-6 och Ju 88A-4. Bombningarna slog ut artilleri hos fienden som annars skulle vara ett för stort hot mot stridsvagnarna. Dessutom förstörde bombningarna mycket av de fälttelefonlinjer, som utgjorde det huvudsakliga kommunikationsmedlet vid denna tid. Direkt efter bombningarna, för att behålla överaskningseffekten, kom snabbt framryckade pansarvagnar, av typerna Pzkfw 1 och Pzkfw 2 i början av kriget. Efterhand ersattes dessa av de avsevärt förbättrade Pzkfw 3 och Pzkfw 4. Stridsvagnarna understöddes på marken av självgående pansarvärnskanoner, av typ Hetzer, Stug V, Jagdpanther, Jagdpanzer och Jagdtiger. I luften fungerade störtbombare av typen Junkers Ju-87 Stuka (Sturzkampfflugzeug) som flygande artilleri. Dessa eskorterades i sin tur av jaktplan, exempelvis Bf-109E (senare Bf-109F) och FW-190.Pansartrupperna används framförallt för att slå ut fientligt pansar och artilleri, som klarat sig från flyganfallen, samt för att kringränna befästningar. Sedan kommer infanteriet och rensar upp bland överlevande från flyg- och pansaranfallen. Sedan sjukvårdstrupper och trupper med förråd bestående av mat och ammunition.
För spjutspetsarna gäller det framför allt att hålla farten uppe, och därmed initiativet i striden. Fienden berövas därigenom möjligheten till motanfall, eftersom man inte hinner organisera ett sådant innan situationen redan förändrats, så att det är för sent. Wehrmacht definierade själva doktrinen (som man skulle sagt idag) som "Schnelligkeit, Schwerigkeit und Schrecklichkeit" (snabbhet, tyngd och "förskräcklighet"). Detta innebär automatiskt att de framryckande tätförbanden lämnar sina flanker öppna för motanfall, men så länge fienden inte hinner göra några, gör det heller ingenting.
Denna taktik visade sig vara mycket lyckad under första delen av Andra världskriget. Fördelarna var många men nackdelarna var de att de trupper som skulle leverera förråd till de vid fronten inte alltid hängde med eller blev överraskade av fiender bakom fronten. Fortfarande under anfallet mot Frankrike i maj 1940 var Oberkommando des Heeres (Tyska arméns överkommando) inte övertygat om blixtkrigets taktiska finesser. Pansargeneralen Heinz Guderian (schnelle Heinz) blev kommenderad att inte flytta sin stabsplats, för att de tyska trupperna skulle hinna konsolidera sin position. Guderian förstod mycket väl att om han lät pansardivisionerna stanna upp, skulle den franska armén, tillsammans med den brittiska expeditionskåren, få just det andrum de behövde. Han löste sitt predikament genom att låta staben stå där den stod, och sedan föra befäl från en mobil stabsvagn, samtidigt som han rullade ut mil efter mil med telefontråd, så att han kunde svara på rätt plats när överkommandot ringde...
Dessutom lärde sig andra länder sakta men säkert att möta blixtkrigstaktiken. Att som polackerna storma fram med kavalleri var naturligtvis modigt, och helt enligt reglementet från första världskriget. Däremot var det föga framgångsrikt, eftersom Wehrmacht hade skrivit en ny regelbok. Först när Tysklands motståndare vågade förändra stridsvagnens roll, från att vara en kombination av mobilt skydd och artilleripjäs till infanteriet, till att samla dem i självständiga pansardivisioner, kunde man möta ett blixtkrigsanfall med den tyngd och snabbhet som krävs, för att få stopp på en sådan kraftsamling.
http://www.angelfire.com/ct/ww2europe/images/stuka.jpg
Se även Blitzen.
--Tack för denna informativa sida som hjälpte mig i skolarbetet om andra världskriget.Joakim Holmström.
Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing
Inga kategorier för denna artikel än...Intresserad av fler artiklar?
GråbenJärnspikar
Lektor
Flogsta
Quaero
UDK
Naturtillstånd
Glaukom
Konsertpianist