Älvablåst

Älvablåst, älvabläster, älvaeld eller älvsved är ett gammalt namn för eksem och kliande utslag som uppkommer hastigt. Man trodde förr att man fick dessa åkommor som straff avälvor, vättar, vittror, tomtar och andra övernaturliga väsen som man råkat förtörna. Botemedlem var följaktligen också magiska eller starkt förknippade med skrock.

Älvorna ansågs ha en mycket stark andedräkt. För att få älvablåst behövde man inte ens reta älvan med vilje. Nej, om man har otur så kunde man råka ut för en s.k. "dagståndare". Det är en älva som inte har hunnit tillbaka hem innan gryningen, utan blivit stående osynlig. Det är ju lätt hänt att stöta ihop med en sådan, när man inte ser henne! Än värre var det att skända en älvring då kunde vad som helst hända.

I Småland har folklivsforskare räknat ihop åtminstone elva sorters älvablåstDet vanligaste botemedlet var att:

• Blåsa med en bälg på det utsatta stället, eller blåsa så hårt som möjligt.
• Blåsa bort dem, ofta genom en ihålig stjälk av brännässla - som ju ger nässelutslag.
• Blåsa med ett mycket tunt rör i ett kärl med vatten, och sedan badda utslagen med det nu magiska vattnet.
• Lägga ett mynt i det vattendrag som ligger närmast det stället där man förargat älvan.
• Hälla ut mjölk blandat med guldstoff från en vigselring.
• Hade man i Jämtland råkat ligga där vittrorna tvättat sitt bakbord, var utslagen man fick märken efter deras brödnagg. Enklast var då att gå tillbaka till stället och tvätta sig igen och slå ut tvättvattnet på platsen.

• Visste man inte var det hänt, kundeman tvätta sig i brännvin vari 60 myror hade dränkts och ta på sig underkläder som legat på en myrstack.

• Älvablåst kunde även botas med älgnäver eller älvanäver, som var ett slags gräs eller lav som man plockar, torkar och bränner. Röken blåses in mellan kläderna och kroppen, varvid utslagen skulle försvinna.
• Hade man kissat i en älvring var det säkrast att släppa ett glödande kolstycke mellan tröjan och bara kroppen.

• Som bot kunde man även gå till en klok, som smörjde in skålformiga stenhällar s.k. älvkvarnar med fett eller offrade nålar eller mynt i dem.

Sedvänjan att blåsa på det onda när man gjort illa sig är en kvarleva från den tid man trodde på älvablåst.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Biogas
Sverigedemokraterna
Konstig
Bysjön
Östra Odarslöv
Lyngby Boldklub
Lockbete
Luder
Bad