Adiafora

Som adiafora klassas sådana företeelser som är likgiltiga (varken påbjudna eller förbjudna) för utövarna av en given religion. Inom kristendomen är det frivilligt att äta eller avstå från att äta fläsk (sålunda adiafora), medan detta är förbjudet inom vissa andra religioner. Inom de flesta religioner förekommer olika inriktningar med olika grad av renlärighet på programmet. Det som är påbjudet eller förbjudet inom en gren, kan vara adiafora för en annan.

• i första upplagan av Nordisk familjebok, första bandet, 1876

Se även läsare, pietism.

Här följer texten ur Nordisk familjebok, kanske en lämplig utgångspunkt för att redigera ihop en fullständigare beskrivning?

Adiafora, (Grek., af nekande part. a ochdiaforos, olikartad; sål. ej skiljaktig; likbetydande, likgiltig), likgiltiga ting och handlingar,d. ä. i allmänhet sådana, som utan skada kunnaunderlåtas eller iakttagas; på det moraliska området:det hvaröfver man ej behöfver bekymrasitt samvete.

Ordet fick kyrkohistoriskbetydelse genom de s. k. adiaforistiska stridernainom den Lutherska kyrkan. Den förstaaf dessa uppstod år1548 af följande anledning.Kejsar Karl V hade efter slaget vid Mühlbergutfärdat en tills vidare gällande religionstadga,Augsburger-Interim, i hvilken han fordrade,att protestanterna skulle återupptaga en mängdkatolska bruk. På grund deraf uppsatte dewittenbergske teologerna, med Melanchthon ispetsen, det s. k. Leipziger-Interim (1548),hvaruti åtskilliga af dessa bruk förklarades förutvärtes, för det kristliga lifvet likgiltiga ting(adiafora), på hvilka man för åstadkommandeaf enhet och fred gerna kunde ingå utan kränkningaf den evangeliska tron. Mot dessa adiaforisteruppträdde den häftige Flacius, understöddaf teologerna i Jena och Nedre Sachsen.Striden fördes å ömse sidor med stor förbittring,äfven sedan religionsfreden i Augsburg år1555undanrödt sjelfva tvisteämnet. Melanchthonerkände om sider, att han gått för långt i sinamedgifvanden. 10:de art. i Formula Concordiæ(1577) afgjorde slutligen frågan emot adiaforisterna.

Den andra adiaforistiska stridenuppstod i början af 18:de årh. emellan deortodoxe å ena sidan och Speners anhängare,de s. k. pietisterna, å den andra. De senarefördömde alla verldsliga nöjen: dans, spel,teaterbesök o. s. v. såsom oförenliga medkristligt allvar. De ortodoxe deremot, medLöscher i spetsen, förklarade allt sådant föradiafora.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Republikanska partiet
Christer Majbäck
Karoliner
Herrnhutism
Radikalpietism
Niklas Jonsson
Toini Gustafsson
Lars Håland
Mathias Fredriksson