Ackusativ

Ackusativ är ett kasus som framför allt används för satsens direkta objekt. Ibland kallas även direkt objekt för ackusativobjekt.

I bl.a. tyska och fornsvenska används ackusativ även efter många prepositioner; ofta för att uttrycka befintlighet eller riktning från en plats.

Ackusativ är ett av urindoeuropeiskans åtta kasus, ursprungligen kommer termen från latinets accusare, "att anklaga". Moderna indoeuropeiska språk har bevarat större eller mindre delar av de åtta "urkasusen". Ackusativ finns kvar i t.ex. tyskan och ryskan och anger där först och främst satsens direkta objekt, dvs den satsdel som i första hand påverkas av predikatet. I meningen "Jag gav honom bollen" är bollen direkt objekt och honom indirekt objekt.

Ackusativ och direkt objekt nämns ofta i samma andetag och får ofta utgöra varandras synonymer, vilket är lite olyckligt. Med direkt objekt bör avses den del av satsen som är det direkta målet för satsens predikat: I meningarna "Jag såg hunden", "Ich sah den Hund", "Ja videl sobaku" (svenska, tyska respektive ryska) är hunden, den Hund samt sobaku samtliga att betrakta som satsdelen direkt objekt. Hunden är det direkta "offret" för den handling som kommer till uttryck i predikatet såg. Hunden är det direkta objektet. Men så fort man blandar in ordet ackusativobjekt i diskussionen förutsätter man att språket man avser har ett levande kasussytem. Det har ryskan och i viss mening tyskan, men inte alls svenskan. Notera att ordens böjning: den Hund (der Hund i nominativ) och sobaku (sobaka i nominaiv) markerar deras ställning i satsen i tyskan och ryskan, men inte i svenskan.

I fornsvenskan var ackusativ ett av fyra kasus: nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Dessa kom så småningom att blandas ihop och i modern svenska kan man näppeligen urskilja två, grundform och rester av något som liknar genitiv. Att det blev så är svårt att förklara. När språk utvecklas sker det under inverkan av en mängd olika principer och lagar. Att ett kasus uppstår från t.ex. en preposition är lika sannolikt som att ett kasus som tidigare fanns i språket försvinnner (jämför finskan eller ungerskan). I svenskan föll det sig så att kasusen försvann.

När det gäller svenskan är det speciellt intressant att notera är hur dativen och ackusativen sammanblandes. Det personliga pronominet i tredje person maskulinum böjdes för tusen år sedan han i ackusativ och honom i dativ. När distinktionen mellan ackusativ och dativ försvann levde märkligt nog båda formerna kvar, men det som avgjorde vilken form man valde var om objektet var betonat eller ej: "Jag SÅGn" eller "Jag såg HONOM". På så vis har vi fortfarande idag kvar oklarheten huruvuda det ska heta "Jag såg han" eller "Jag såg honom". Den historiskt korrekta variantenär "Jag såg han", vilket är intressant att notera."Våran" och "eran" är gamla ackusativformer. "-an" var en av ändelserna i ackusativ singular i fornsvenskan (jämför tyskans "-en".) Att vi fortfarande kan höra folk säga "Jag såg han på eran gård" är alltså något vi ska vara glada över! Vi är en av de sista generationerna som fortfarande kan kan höra resterna av det gamla kasussystemet eka!

När kasussytemet var levande fungerade det så som det gör i t. ex. modern tyska och ryska, bl.a. så att vissa prepositioner styrde det ena eller det andra kasuset. Som i modern tyska kunde vissa prepositioner följas av antingen dativ eller ackusativ, beroende på om "rikting mot" eller "befintlighet" avsågs, t.ex. vid, a (på) eller i:

"Svear egho konung at taka ok sva vraeke. han skal maedh gislum ovan fara ok i oestragoetland [...] Dha han til things kombaer dha skal han sic allum goetum trolakaen svaeriae at han skal eigh raet laegh a landi varu brytae."

"Svear äger konung att taga och så att vräka [har rätt att välja och avsätta konung], han skall med gisslan fara uppifrån och till Östergötland. [...] Då han till tinget kommer då skall han sig [för] alla götar trohetsed svärja, att han skall ej rätt lag i landet vårt bryta."

Vi ser substantivet land i två former efter prepositionerna i och a: land (riktning, ackusativ) och landi (befintlighet, dativ).

För maskulina substantiv saknades ändelse i ackusativ. Substantivet fisk t.ex. böjdes i singular: "fisker" (nominativ), "fisks" (genitiv), "fiski" (dativ), "fisk" (ackusativ). För feminina substantiv på -a var ändelsen -u. Likheten med ryskan är ofta slående. T.ex. är ackusativen av "Rossija" (Ryssland) "Rossiju".

Se även:

• nominativ
• dativ
• genitiv
• lokativ
• instrumentalis

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Kategorier för Ackusativ

ackusativ(2), tyska(1), dålig, komplicerad(1), språk(1)

Intresserad av fler artiklar?

Kulturama Fria Gymnasium
Sockenstämma
Waldorf Hotell
Art deco
Ekvidistans
Gefle Dagblad Förvaltnings AB
Ghyslain Raza
Stockholms tingrätt
Flygande bäckasiner eftersträva hwila villig mjuka tuvor