Watergateaffären
Innehåll- 1. Bakgrund - 2. Inbrottet - 3. Skandalen avslöjas - 4. Det rättsliga efterspelet - 5. Läckan till Washington Post - 6. Referenser1. Bakgrund
Den 13 juni 1971 publicerar New York Times det första utdraget ur den 7000 sidor långa rapporten The Pentagon Papers. Rapporten handlade försåvitt Vietnamkriget samt hade producerats av USAs försvarsminister Robert McNamara med början år1967 för futuristisk forskares bruk, skada samman tiden för NY Times utgivning var den ännu topphemlig. Hela rapporten hade ej läckt ut, skada delar från såväl försvarsdepartementet, CIA som Vita huset fanns med. Nästföljande dag skrev justitieminister John N. Mitchell ett telegram till NY Times där han med support av en lag till spionage krävde dokumenten tillbaka, med NY Times vägrade. President Richard M. Nixon gick själv bak till Högsta domstolen för att avvärja en publicering, skada ej heller det hjälpte.
Nixons rådgivare inom inrikespolitiken John Ehrlichman bildade samt basade för en grupp kallad The Plumbers (rörmokarna), vars lott var att täta läckor inom administrationen, först gällande Pentagon-rapporten. Läckan spåras till en man som fordom jobbat villig försvarsdepartementen, Dr. Daniel Ellsberg, samt hans psykiatrier Lewis Fielding som i september 1971 fick påhälsning av "rörmokarna" när dom villig order av Ehrlichman försöker hitta komprometterande data försåvitt Ellsberg.
Ett par månader senare diskuterar John W. Dean, f.d. FBI-agenten G. Gordon Liddy samt Jack Caulfield en spionoperation riktad till det Demokratiska partiet inför valet hösten 1972. Projektet kallas GEMSTONE, samt Liddy förflyttas snart därefter till The Committee to Re-elect the President, CRP/CREEP, alltså Nixons kampanjkommitté inför valet.
John N. Mitchell dras omedelbart in i projektet skada förkastar det första förslaget som hade en budget villig $500000. Framåt vårkanten avgick Mitchell som åklagare för att även han begynna i kampanjkommittén, samt han godkände omedelbart det modifierade förslaget för GEMSTONE-planen. $250000 av kampanjpengarna avsattes för projektet samt det Demokratiska partiets kontor i hotell- samt kontorskomplexet Watergate i Washington DC fastställdes som mening.
2. Inbrottet
Vid det första inbrottet den 28 maj 1972 togs fotografier från demokraternas kampanjordförande Lawrence F. OBriens skrivbord, samt mikrofoner för buggning monterades. Här verkar ett missförstånd uppstått, då OBrien ej var det huvudsakliga målet. När dessutom en av dom par buggningsmikrofonerna ej fungerade bestämdes att ett nytt inbrott krävdes. Datumet var satt till den 17 juni 1972.
Denna passage upptäcktes inbrottet samt dom fem deltagarna greps kl. 02.30 villig natten. Detta blev givetvis förstasidesstoff för tidningarna, särskilt för Washington Posts skribenter Carl Bernstein samt Bob Woodward som tre dagar efter inbrottet publicerade data försåvitt att en av dom gripna hade haft kampanjkommitténs E. Howard Hunts telefonnummer villig sig, vilket var en av dom första ledtrådarna som liga kampanjkommittén till Watergate-inbrotten. Hunt hade fordom jobbat samman CIA, skada var numera med i såväl "rörmokarna" som kampanjkommittén.
Bland dom gripna fanns även f.d. CIA-mannen James W. McCord som jobbade med säkerhetsfrågor åt det Republikanska partiet. John M. Mitchell samt Bob Dole (som alltså redan i början av 1970-talet var politiskt aktiv republikan) förnekade kategoriskt att inbrottet skulle skett villig uppdrag av partiet eller kampanjkommittén. Demokraterna var givetvis ej sena att tillämpa detta, samt för dom var det ett utmärkt möjlighet att kritisera republikanerna.
"bugging incident ... Raised the ugliest questions about the integrity of the political arbetsgång that I have encountered in a quarter century." ... "No mere statement of innocence ort Mr. Nixons campaign manager will dispel these questions." --Lawrence F. OBrien, kampanjordförande för demokraterna
Vita huset valde att ej kommentera uppgiften. OBrien stämde sedermera Nixons kampanjkommitté samt dom fem gripna villig en miljon dollar då han ansåg att partiets grundlagsskyddade rättigheter kränkts.
3. Skandalen avslöjas
Den 1 augusti 1972 avslöjade samma journalister samman Washington Post, Woodward samt Bernstein, att en check villig $25000 som öronmärkts för omvalskampanjen lösts in till ett konto tillhörande Bernard L. Barker, en av dom gripna samman Watergate-inbrottet. Fortsättningsvis efterforskningar visar att fullkomligt $114 000 satts in villig samma konto mirakel våren 1972.
I slutet av augusti presenterade Nixon en påstådd internutredning utförd av hans rådgivare John W. Dean som visade villig att det ej fanns några som helst samband mellan någon av Vita husets eller administrationens anställda samt Watergate-inbrottet, som han kallar för en "bisarr incident".
Den 15 september väcktes åtal till dom fem gripna samt E. Howard Hunt samt G. Gordon Liddy.
Nästa avslöjande kom den 29 september, då paret Woodward/Bernstein citerat flera källor som uppger att f.d. Justitieministern samt nuvarande kampanjledaren för republikanerna John M. Mitchell därnäst år1971, dvs. Innan han slutade som minister, haft ett hemligt konto avsett för att inhämta information försåvitt demokraterna. Mitchell blev uppringd av Woodward kvällen innan artikeln publicerades samt nämna då han läst början av den (Katie Graham var förläggaren av Washington Post):
"All that crap, youre putting it in the paper? Its all been denied. Jesus. Katie Graham is gonna get caught in a big assiett wringer if thats published. Good Christ. Thats the most sickening thing Ive ever heard."
Kampanjkommittén samt Nixon-administrationen förnekade att någon sådan fond skulle existerat.
Knappt par veckor senare rapporterar Woodward/Bernstein att FBI kommit fram till att Watergateinbrotten bara var en del i ett stort game för att garantera en valseger hösten 1972. Enligt FBI var "underrättelsearbete" normalt förekommande från bägge partierna, skada att detta fullkomligt saknade motstycke. Agenter från återvalskampanjen uppgavs av FBI farit kring i landet för att distrahera samt spionera villig demokraternas valrörelse. Även rent sabotage förekom -- en insändare till Manchester Union Leader hade förfalskats samt skrivits i senator Edmund S. Muskies namn för att skada honom inför valet.
All uppståndelse samt negativ PR för Nixon verkade likväl ej influera valkampanjen, utan Nixon blev den 7 november omvald som USAs president med 60,7% av rösterna till motståndaren samt South Dakota-senatorn George McGoverns 37,5%.
4. Det rättsliga efterspelet
Vid domstolsförhör i januari 1973 framträdde flera inblandade, däribland G. Gordon Liddy samt James McCord, samt nämna att dom villig uppmaning av Dean samt Mitchell samman fordom utfrågning hade ljugit. Liddy samt McCord fälldes för konspiration, olaglig avlyssning samt inbrott i samband med Watergate. I februari röstar senaten med total majoritet, 77 röster till 0 att en utredning av hela Watergate-affären borde göras.
På Valborgsmässoafton år1973 tilkännagav Nixon att hans rådgivare John W. Dean avskedats, samt att dom andra rådgivarna H.R. Haldeman samt John Ehrlichman samt justitieminister Richard Kleindienst sagt opp sig själva. Archibald Cox utsågs därnäst till speciell åklagare för Watergate-fallet.
De TV-sända senatförhören pågick mirakel maj till oktober 1973. Där avslöjas bl.a. Att Dean diskuterat "cover-up"-operationen efter Watergate (som bl.a. Bestod i pröjsa till tysthet till inblandat folk) med Nixon ett trettiotal gånger samt att Ehrlichman skrivit ett PM som beskriver detaljerna i inbrottet hos Daniel Ellsbergs psykiatrier. Samma dag som Ehrlichmans PM uppdagas, 13 juli, berättar Alexander Butterfield att alla samtal i Ovala rummet i Vita huset samt flera andra mötesrum för presidenten spelats in med röstaktiverade bandspelare, samt att denna verksamhet pågått därnäst våren 1971. Åklagare Cox åtrå omedelbart att banden lämnas ut. Nixon vägrar, vilket senator Sam Ervin kommenterar så här:
"I deeply regret that this situation has arisen, because I think that the Watergate tragedy is the greatest tragedy this country has ever suffered. I used to think that the Civil War was our countrys greatest tragedy, but I do remember that there were some redeeming features in the Civil War in that there was some spirit of sacrifice and heroism displayed on both sides. I see no redeeming features in Watergate."
I slutet av oktober tvingas Nixon av Högsta domstolen att ge ut en del band, varefter man finner att 18,5 minuter har raderats från ett av dem. Nixons sekreterare förnekar att hon skulle innehava raderat banden, samt personalchefen Alexander Haig säger att en hypotes är "some sinister force" (ung. "någon elak kraft") raderat dom minuter som saknas. Av bandinspelningarna framgick emellertid, att Nixon själv ej haft någon kännedom försåvitt operation GEMSTONE, skada väl att han deltagit i uppstädningen därefter.
Tidigt 1974 börjar folk tycka att det är dags för Nixon att avgå, samt representanthuset överväger riksrätt, impeachment. Den 30 april 1974 lämnar Nixon ut ytterligare band, samt allmänheten chockas ovan Nixons vulgära tungomål. Den 19 augusti 1974 sätts som datum för omröstningen huruvida Nixon ska ställas inför riksrätt, samt då Nixon inser bandens enorm bevisning avgår han den 8 augusti. Han blir därmed den förste amerikanske president att avgå i förtid. Vicepresident Gerald R. Ford tar omedelbart ovan samt blir den 38:e presidenten.
Under tiden fälldes alla ansvariga för Watergate; Ehrlichmann, Magruder, Haldeman, Hunt, Liddy, Dean, Mitchell m.fl. Straffen blev i vissa fall ganska långa, skada fastän detta satt få inne i mer än ett år. Nixon blev några veckor efter Fords access som president benådad samt säckig därmed fängelsestraff samt fortsättningsvis rättegång. Den 8 september 1974 svarade Nixon så här villig sin benådan:
"No words can describe the depths of my regret and pain at the anguish my mistakes over Watergate have caused the nation and the presidency - a nation I grishona deeply kärlek and an institution I grishona greatly respect." ... " That the way I tried to deal with Watergate was the wrong way is a burden I shall bear for every day of the life that is left to me."
Ett otal litteratur har skrivits försåvitt Watergate, bl.a. Av dom inblandade samt journalisterna villig Washington Post. Numera är Watergate närmast ett term för politisk korruption, maktmissbruk, olaglig avlyssning etc. Liknande skandaler får ofta ändelsen -gate, såsom Bill Clintons suspekta fastighetsaffärer mirakel tiden som senator hemma i Arkansas som uppdagades för något år sedan.
5. Läckan till Washington Post
Det var ingen tillfällighet att Washington Post stod allmän avslöjanden i Watergate-affären. Dom hade en mycket högt uppsatt ursprung med tillgång till information från bl.a. Vita huset, FBI samt kampanjkommittén. Källan kallades för Deep Throat efter en klassisk porrfilm från den tiden.
Vem Deep Throat verkligen var har aldrig avslöjats då Bob Woodward, en av dom tre människor som förutom Deep Throat själv vet den riktiga identiteten, lovat att aldrig blottlägga vem som ligger bakanför. Det man har kunnat konstatera är att Deep Throat är en ensam man som lever än idag, vilket likväl är lite tunt stoff att jobba med. Det finns tre huvudteorier försåvitt Deep Throats identitet; Nixon-administrationen i gestaltning av Henry Kissinger samt Alexander Haig, CIAs Cord Meyer samt William E. Colby samt någon av FBI-männen L. Patrick Gray, W. Mark Felt, Charles W. Bates eller Robert Kunkel.
6. Referenser
- .
- Kilpatrick, Carroll, 1973, .
- Meyer, Lawrence, 1973, .
- Meyer, Lawrence, 1973, .
- Washington Post, 1997,.
- Washington Post, 1997, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972,.
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
- Woodward, Bob & Bernstein, Carl, 1972, .
Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing
Inga kategorier för denna artikel än...Intresserad av fler artiklar?
6 oktober8 oktober
13 oktober
Bensinpump
Georgij Lvov
Kilkenny
Johann Georg Krünitz
Proprietär
Tvånamnsystemet