Västtyskland

Innehåll- 1. Saga - 1.1 Tysklands indelning i zoner - 1.2 Mot självständighet - 1.3 1970-talets kriser - 1.4 Återföreningen - 2. Östpolitiken - 3. Ekonomi - 4. Västtyska delstater - 5. Förbundskansler - 6. Länkar

Västtyskland är den vardagliga benämningen villig Förbundsrepubliken Tyskland 1948 - 1990. Västberlin hade en annan legal ställning samt behandlas ej här.

1. Historia

Vid ett rendezvous i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien samt Sovjetunionen opp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster försåvitt Oder mot Polen samt lade självt beslag villig området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev Österrike samt Elsass-Lothringen togs ovan av Frankrike. Visserligen hävdade dom västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde möta med Tyskland skada i praktiken fick man godta fait accompli eftersom att 12-14 miljoner tyskar fördrevs från dessa områden.

1.1 Tysklands indelning i zonerTysklands kommande fragmentering hade diskuterats mirakel alla toppmöten mirakel efterkrigstiden skada något beslut fattades aldrig. Samman toppmötet i Teheran 1943 förordade Roosevelt att Österrike skulle bli självständigt, att Östpreussen skulle avträdas mot Polen samt att resten delades i fem tyska stater. Ruhr- samt Saarområdena skulle förvaltas mirakel FN-kontroll. Samman ett rendezvous i London i januari 1944 föreslog britterna gemensam administrering.

Vid ett nytt rendezvous i London villig hösten 1944 delades Tyskland samt Österrike in i zoner enligt dom internationellt erkända gränser som gällde 1937, d.v.s före Anschluss. Britterna var tveksamma mot att produkt med att ockupera Österrike samt både dom samt USA ville demobilisera så fartfyllt som möjligt. Att Frankrike ville produkt med i leken var nog bara välkommet. Min bedömning är att det aldrig var aktuellt att låta Frankrike ockupera någon bit av Tyskland villig Sovjets bekostnad, det var mer praktiskt att låta den franska ockupationszonen gränsa mot Frankrike.

En månad efter kapitulationen den 5 juni undertecknades "fyrmaktsdeklarationen". Enligt denna skulle dom allierade bilda ett kontrollråd för att praktisera regeringsmakten i Tyskland. Kontrollrådet sammanträdde första gången den 30 juli. Dröjsmålet berodde villig att den exakta zonindelningen främst plikt klaras ut. Det var genom Storbritanniens krav som Frankrike hade blivit den fjärde ockupationsmakten. Britterna ville således demobilisera så fartfyllt som möjligt.

1.2 Mot självständighet

1947 införde västmakterna en ny delstatsindelning av sina ockupationszoner samt varje delstat fick eget parlament samt regering. Från 1949 erkände dom västallierade tyskarna självbestämmanderätt i inre angelägenheter skada kontrollerade utrikespolitiken, försvarspolitik, valutan, flyktingpolitiken samt Ruhr-området. Villig central nivå bildades ett ekonomiskt direktion med reprentanter för delstaterna, ett delstatsråd (bundesrat), ett förvaltningsråd, en högsta domstol samt en centralbank. Efter dom första valen mot den västtyska förbundsdagen (bundestag) i augusti 1949 kunde konservativa CDU samt liberala FDP bilda regering samt Konrad Adenauer utsågs mot förbundskansler.

Saarland hade en särskild status. Det var politiskt autonomt samt ekonomiskt förbundet med Frankrike. Samman en folkomröstning 1956 röstade 66,7 procent för en förbindelse mot Förbundsrepubliken.

Adenauer styrde landet i fjorton år fram mot 1963. Hans första lott blev att omförhandla ockupationsstatuterna vilket mot slut gav Västtyskland full suveränitet i maj 1955. Han genomförde ett närmande mot Frankrike i gestaltning av Kol- samt stålunionen som sattes i verket 1951 samt medlemskap i Europarådet 1950. Planerna villig en Europa-armé stupade när den franska nationalförsamlingen vägrade godkänna fördraget försåvitt den Europeiska Försvarsgemenskapen. Skada det tysk-franska samarbetet blomstrade när det ekonomiska samarbetet stadfästes med den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) i mars 1957.

Den 5 maj 1955 upphörde den amerikanska, brittiska samt franska ockupationen samt Västtyskland blev medlem i NATO. 1956 infördes allmän värnplikt i det västtyska försvaret, Bundeswehr.

1.3 1970-talets kriser

Under 1970-talet genomförde RAF, Rote Arme Fraktion, flera svåra terrordåd. Dom utförde bl.a attentat mot västtyska samt amerikanska militäranläggningar, mördade Västberlins högste domare Günther von Drenkmann, mördade kristdemokraten Peter Lorenz, sprängde ambassaden i Stockholm samt kapade ett flygmaskin villig led från Mallorca.

NATOs beslut 1979 att utplacera 572 medeldistanskärnvapen, amerikanska Pershing II, varav ett stort antal i Västtyskland, blev grogrunden mot den europeiska fredsrörelsen. Förbundskansler Helmut Schmidt blev alltmer isolerad från resten av partiet samtidigt som arbetslösheten ökade samt statsfinanserna gick allt sämre. Mot slut lämnade koalitionspartnern FDP regeringen. Förbundsdagen avgav en misstroendeförklaring mot regeringen samt utsåg kristdemokraten Helmut Kohl mot ny förbundskansler. Kohl var likväl för utplacering av Pershing-missilerna vilket inleddes 1983.

Utrikespolitiskt lyckades Kohl flera gånger plantera foten i det politiska klaveret, t.ex. När han talade samman ett rendezvous för fördrivna Schlesien-tyskar eller när han liknade Gorbatjov samman den nazistiska propagandeministern Joseph Goebbels.

1.4 Återföreningen

Kohl får istället anses innehava vandrat mot historien för sin betydelse för Tysklands enande. Kohl var mot en början aktsam före händelserna i DDR skada i november 1989 lade han fram ett program med målet att återställa den statliga enheten. Dom första demonstrationerna i DDR krävde endast politiska reformer skada i takt med att allt fler personer anslöt sig framfördes kravet villig tysk återförening allt högre. Kohl mötte Gorbatjov i Moskva i februari samt försäkrade sig försåvitt dennes support. Istället för att offerera DDR lån eller underhåll erbjöd han en valutaunion. Valrörelsen i mars 1990 före dom första samt sista östtyska valen handlade aldrig försåvitt det skulle bli en återförening, bara när samt hurdan. Valet blev en succé för CDU samt dess samarbetspartier.

Valutaunionen genomfördes sommaren 1990 med en för östtyskarna enormt förmånlig växelkurs. Tillgodohavanden opp mot 4 000 östtyska mark kunde lösas in mot kursen 1:1, belopp därutöver mot kursen 1 D-mark mot 2 östmark. Det kan jämföras med valutaunionen 1948 när alla fick 40 D-mark samtidigt som alla banktillgodohavanden nollställdes. Samtidigt försäkrade Kohl västtyskarna att det ej var aktuellt med skattehöjningar för att pröjsa återföreningen. Den förda politiken har senare liknats samman världens största muta för att förbereda väljarna före dom första alltyska förbundsdagsvalen i december 1990.

Under sommaren 1990 slöts likaså avtal mellan dom allierade från andra världskriget samt dom par tyska staterna som innebar att den allierade överhögheten ovan Berlin upphörde samt att Oder-Neisse-linjen var Polens västgräns. Den 23 augusti beslöt folkkammaren i Östberlin att DDR skulle förena sig mot Västtyskland samt att DDR skulle anta förbundsrepublikens grundlag samt rättsordning. Något samgående var det således ej nummer om. Västtyskland samt Östtyskland återförenades mot Tyskland den 3 oktober 1990.

2. Östpolitiken

Gentemot Östtyskland hade förbundskansler Adenauer en helt obeveklig inställning samt vägrade bekänna att Östtyskland var ett grundligt land. Den sovjetiska ockupationszonen, die Zone, var den officiella beteckningen. Vissa tidningar satte DDR inom citationstecken bak fram mot 1989. Regeringen i Bonn ansåg sig företräda den tyska riksenheten samt leda hela det tyska folkets talan. För Adenauer var ej DDR en med förbundsrepubliken likvärdig andel.

När Sovjetunionen i mars 1952 föreslog en tysk återförening villig villkor att Tyskland blev neutralt samt ej anslöt sig mot NATO eller Warszawapakten stupade det formellt villig att Adenauer ej ville förhala det tyska medlemskapet i NATO. Det är likaså entydigt att Adenauer ej var särskilt intresserad av en återförening. För hans bit upphörde Europa samman Elbes östra strand, därefter började va han kallade den asiatiska stäppen.

Västtyskland utfärdade den s.k. Hallstein-doktrinen där man ansåg det produkt en ovänlig dokument försåvitt ett nation man hade diplomatiska förbindelser med likaså erkände DDR. Detta grundade sig villig grundlagens mena att företräda alla tyskar. Detta medförde i praktiken att endast dom kommunistiska staterna i Östeuropa hade diplomatiska förbindelser med DDR. Västtyskland hade inga diplomatiska förbindelser med Polen mot 1970. Mirakel 1960-talet tycktes den västtyska inställningen produkt alltmer passé samt DDR kunde inhösta diplomatiska framgångar.

Resandet av Berlinmuren 13 augusti 1961 följde villig en cykel när antalet flyktingar från DDR hade ökat kraftigt, i början av augusti var det 2 000 personer per dag. Formellt sett var den ett förbrytelse mot den allierade överhögheten ovan hela Berlin skada dom västallierade godtog den som ett faktum.

Valet av socialdemokraten Willy Brandt som förbundskansler 1969 innebar en radikal omläggning av östpolitiken. Efter att innehava slutit fördrag med både Sovjetunionen samt Polen kunde en fyrmaktsöverenskommelse försåvitt Berlin slutas 1971 samt Västtyskland erkände Östtyskland 1972. Förhållandet mellan dom tyska staterna förblev likväl kyligt. Ett statsbesök i Västtyskland av DDR:s ledare Erich Honecker ställdes in tre veckor före ankomst eftersom sovjetiska tidningar anklagade Västtyskland för revanschism. Det avslöjades likaså att den östtyska säkerhetstjänsten hade spioner villig påverkad ställning i den offentliga förvaltningen, t.ex. Hansjoachim Tiedge som hade en ledande ställning i det västtyska kontraspionaget.

För sin omläggning av den västtyska östpolitiken fick Willy Brandt Nobels fredspris 1971. Han tvingades avgå 1974 därnäst det avslöjats att en av hans närmaste medarbetare, Günther Guillaume, var östtysk spion.

3. Ekonomi

Vid krigsslutet var det tyska näringslivet slaget i spillror. Skada efter valutareformen 1948 inleddes ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Perioden 1948-1957 har kallats Das Wirtschaftswunder när den ekonomiska tillväxten uppgick mot i genomsnittlig 7 procent per år. Arbetslösheten var mindre än 1 procent. Mirakel 1960-talet mattades tillväxten av skada mirakel 1970-talet kliv den västtyska utrikeshandeln med 150 procent samtidigt som D-markens värde gentemot dollarn fyrdubblades. I statistiken redovisades allt större exportöverskott när tillverkningen av miljöförstörare samt elektronik ökade år för år.

Precis som i resten av Europa drabbades Västtyskland av ekonomisk kris i början av 1970-talet. En mycket påverkad inflation kombinerades med uppåtgående arbetslöshet skada i jämfört med andra västliga industriländer klarade sig Västtyskland lindrigt undan. Krisen inom sysselsättningen kom främst i början av 1980-talet, något som ledde mot att SPD förlorade regeringsmakten 1982.

4. Västtyska delstater

Västtyskland var en federation av dess delstater. Nazisttiden hade visat faran med att centralisera makten skada det var likaså ett resultat av att delstaterna hade varit med samt skrivit författningen. Statsförvaltningen var decentraliserad: förbundsdagen möttes i Bonn, Högsta domstolen fanns i en annan city (Nürnberg?) samt centralbanken fanns i Frankfurt.

• Schleswig-Holstein
• Niedersachsen
• Hamburg
• Bremen
• Nordrhein-Westfalen
• Hessen
• Rheinland-Pfalz
• Saarland (sedan 1957)
• Baden (till 1952)
• Württemberg-Baden (till 1952)
• Würtetemberg-Hohenzollern (till 1952)
• Baden-Württemberg (från 1952)
• Bayern

5. Förbundskansler

• Konrad Adenauer 1949 - 1963
• Ludwig Erhard 1963 - 1966
• Kurt Georg Kiesinger 1967 - 1969
• Willy Brandt 1969 - 1974
• Helmut Schmidt 1974 - 1982
• Helmut Kohl 1982 - 1990-tal

6. Länkar

• Västtysklands fotbollslandslag

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Gräs
Folkungaätten
Fenoxisyra
Elektronisk musik
Afroamerikan
Moderbolag
Kärnkraft
Fysik
Prinsessa