Kromatisk aberration
Kromatisk aberration innebär att skinande av olika våglängder (färger) bryts olika mycket i glasprisma. Försåvitt man låter en stråle av vitt skinande gå genom ett prisma får man ett spektrum, där man ser att rött skinande har brutits minst samt lila skinande har brutits mest från ljusstrålens ursprungsriktning.Om man i teorin delar opp en glaslins i mycket av små bitar kommer var samt en av dom att utgöra en del av ett prisma, vilket ju som sagt skänker upphov mot kromatisk aberration. Skärpa kommer alltså att ligga villig olika distans från linsen för olika färger, vilket åstadkommer att en bild av ett sak som har flera färger (t ex ett vitt objekt) kommer att avbildas med en "regnbåge" av olika färger längs kanterna. Samman måttlig förstoring är detta ej besvärande, skada samman bastant förstoring bli det klart.
Alla enkla optiska instrument (förstoringsglas, lupp, enkla refraktorteleskop, enkla mikroskop) har denna egenskap.
Den kromatiska aberrationen studerades detaljerad av Isaac Newton samt beskrevs i boken Opticks. Newton såg ingen led kring detta problem med den tidens optik, samt konstruerade därför ett teleskop som använde ytspeglar (first surface mirror, FSM) istället för linser. Genom att reflektera ljuset direkt i en metallyta undviker man kromatisk aberration.
Den kromatiska aberrationen kan reduceras kraftigt genom att använda ordna av linser av olika former samt olika brytningsindex. Kameraobjektiv består t ex ofta av 5-10 linser. Samman ytterlighet förstoring, t ex i astronomiska teleskop, överväger fortfarande fördelarna med spegeltekniken, samt närapå alla större teleskop är av typen spegelteleskop.
Se även:
- Sfärisk aberration
- Coma
- Astigmatism
Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing
Inga kategorier för denna artikel än...Intresserad av fler artiklar?
CNCOaSen
Allians
CPSR
1986
Feminism
Realism
Commander Keen
Stol