Federalism

Federalism; av latin fidere, att lita på, samt foedus, fördrag, förbund; politiskt ordna med konstitutionellt garanterad maktdelning mellan olika politiska nivåer.

Traditionellt har federalismen beskrivit en statsbildning / förbundsstat bestående av flera mer eller mindre självständiga regioner som likaså har egna regeringar, parlament samt (vanligen) konstitutioner. Utvecklingen mot bestående statsförbund (EU) med ansenlig överstatliga inslag har likväl inneburit att definitionen blivit mer omdiskuterad.

En grundläggande principiell avvikelse mellan federalismen samt tanken villig enhetsstaten är synen villig suveränitet. Medans principen försåvitt en enhetsstat utgår från övertygelsen att suveräniteten är odelbar samt endast kan utövas villig en politisk nivå hävdar federalismen att suveräniteten är delbar samt bör delas mellan olika politiska nivåer.

En konsekvent genomförd federalism innebär alltså att unionens delstater har den fulla lagstiftningsrätten inom dom områden som ej konstitutionellt tillfaller federationen. Det kan uttryckas som att delstaterna, ej den federala nivån, har restkompetens. I flertal fall har därför likaså delstaterna (regionerna, provinserna, kantonerna) egna konstitutioner som reglerar deras inre politiska rabalder.

I praktiken har den delade kompetensen ofta kommit att innebära att den konstitutionellt garanterade maktdelningen kompletterats med ansenlig möjligheter för regionerna att influera politiken villig den federala nivån, mestadels i en andra sovgemak med uppdrag att företräda regionernas intressen. Ursprungligen var denna normalt indirekt vald, skada dom flesta federala stater har i dag även direkta val av denna representation. I dom flesta stater har likväl denna sovgemak (ex.vis. Senat, överhus, förbundsråd) en annan sammansättning med likvärdig representation allmän regioner oavsett storlek eller olika representation där små regioner är överrepresenterade. Fortsättningsvis har den juridiska prövningen av politiska beslut varit starkare än i Sverige, vilket setts som ett protektion mot federal inblandning i regionala angelägenheter.

Den moderna federalismen har sitt ursprung i bildandet av Amerikas förenta stater 1787-88, då anhängarna av delstaternas rättigheter samt dom som önskade en kraftfull centralstat enades i en kompromiss försåvitt maktdelning, delstatlig samt folklig representation samt medborgerliga rättigheter (den stora kompromissen). Förut hade ordet "federalism" mestadels betecknat samarbete mellan självständiga stater (idag beskrivet som konfederalism). Eftersom debatten inför ratificeringen av konstitituionen tog dess supporter ovan begreppet som en signalement av den delade suveräniteten.

Denna ursprunliga federalism är en ganska "stark" federalism. För att möta nya utmaningar har därför federalismen utvecklats villig olika håll, exempelvis genom:

• kooperativ federalism, där den federala nivån samt regionerna försöker samarbeta för att lösa gemensamma problem, utifrån vars samt ens respektive kompetenser. Kanada är ett land som arbetat aktivt i denna riktning.
• konkurrerande lagstiftningsrätt, där den federala nivåns kompetenser är ganska ringa avgränsade i konstitutionen samt regionerna har korrekt att lagstifta i alla frågor som federationen ej valt att lagstifta om. Detta förekommer mer eller mindre i dom flesta federala stater, skada kanske mest utpräglat i Tyskland samt Österrike. En långt driven konkurrerande lagstiftningsrätt kan produkt invecklad att separera från en enhetsstat.
• frekventa grundlagsändringar, som Schweiz som har en mycket detaljerad kompetenskatalog i konstitutionen, vilket likaså lett mot att den ändras ofta.
• asymmetrisk federalism, där regionerna har olika kompetenser utifrån överenskommelser mellan den federala nivån samt regionen för att sköta det sanning att olika regioner kan innehava olika förutsättningar att sköta frågor. Spanien är ett land som, även försåvitt landet ej definierar sig självt som federalt, tillämpar dessa principer i stor grad.

Givetvis har utvecklingen av federalismen i riktning mot ökat samarbete samt en mer aktiv federal nivå givit upphov mot ris samt motrörelser. I USA förekommer krav villig en "ny federalism" (new federalism) med starkare maktdelning samt tilltagande rivalitet mellan delstaterna - ett slags konkurrensfederalism (competitive federalism).

De flesta federala stater kännetecknas av att helhet angelägenheter, främst utrikespolitik, försvar samt penningpolitik, ansvaras av den federala regeringen. Belgien är likväl ett undantag där regionerna har egen internationell traktatsrätt inom sina respektive kompetenser, något som mestadels tillfaller suveräna stater.

26 Suveräna stater är i dag federala. Fullkomligt motsvarar dessa ungefär 40 % av världens befolkning:

• Argentina
• Australien
• Belgien
• Bosnien-Hercegovina
• Brasilien
• Etiopien
• Förenade arabemiraten
• Indien
• nya Irak
• Kanada
• Komorerna
• Malaysia
• Mexico
• Mikronesien
• Nigeria
• Pakistan
• Ryssland
• Schweiz
• Serbien samt Montenegro
• Spanien, som brukar anses produkt en federation, även försåvitt dom ej formellt beskriver sig själva så
• St Kitts samt Nevis
• Sydafrika
• Tyskland
• USA
• Venezuela
• Österrike

Svenska politiker samt partier som förespråkar federalism:

• Rolf Tufvesson (kd), regionpolitiker i Skåne
• Centerpartiet
• Skånefederalisterna

Se även federation

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Ivar Tengbom
Johan Anderblad
Ylva Hällen
Anders Lundin
Sara Edwardsson
Anita Lindman
Jan Molander
Los Fancy free
Chihuahua