Döbeln samman Jutas

Döbeln samman Jutas är en poem av Johan Ludvig Runeberg som finns med i bit ett av Fänrik Ståls sägner. Den köper försåvitt Georg Carl von Döbeln samman slaget försåvitt Jutas.

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,Förtappad är han evigt, försåvitt han dör. Mig kommer, varnar, bjuder tröst samt ledning, samt han, han ligger ljudlöst en tag samt hör; Då reser han sig plötsligen opp i sängen: Driv ut prelaten, ropar han åt drängen, samt akta dig, försåvitt han släpps in härnäst! Är det ett tungomål av en, som nalkas döden? Dock, han må svara själv för sina öden, mig har gjort nog som människa samt präst."

Så talte samman sitt middagsbord, det rika, Herr prosten, där han satt i all sin ståt, Han talte så samt drog en suck tillika samt skar en bit av steken än samt åt. Skada villig sin dyscha nedstämd Döbeln, härjad av plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, samt feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg just hans skaror norrut ilat, villig tvenne dygn, dom sista, icke vilat; Själv var han kommen till Nykarleby.

Han led av pulsens brand, skada i sitt sinne En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En fundersamt djupare, än feberns var. Han räknade var stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, samt ofta var hans titt villig dörren fäst. Den uppläts, färdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till generalen; samt Döbeln talte till sin unga gäst:

"Herr doktor, lyx är mycket, som vi dyrke, samt bland fritänkare är mig okej en; par föremål likväl lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna samt min kamrat Bjerkén. Va ni förordnat, har mig således tagit, Har som ett barn här legat samt fördragit Det batteri, ni radat villig mitt bord. Mig vet det väl, ni följer konstens lagar: skada mensskydd dom mig här för timmar, dagar, Så bryt dom som en man, det är mitt ord.

mig vill, mig ska bli frisk, det får ej prutas, mig plikt upp, försåvitt mig i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna samman Jutas; Där avgörs finska härens återtåg. Mig plikt dit, förrän min kår är besegrad. Ska vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Va blir, du tappra här, ditt obebodd sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som åstadkommer mig för i morgon sjufalt värre, skada hjälper mig i dag villig mina ben!"

Den barn läkarn hörde mulen ordet, likväl plötsligen fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm till bordet samt strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr general, åstadkommer ej min konst eder hinder." - En högre rodnad flög villig Döbelns kinder, samt opp han sprang, orubblig sviktande samt svag: "Hav tack, min barn vän, en kyss villig pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, samt så är även jag."

samman Jutas hade skotten tystnat alla, försenad döden gjort där fläckfri sin första skörd, Den finska truppen, fullständig endast att falla, Ej segra mer, stod bruten, spridd samt störd; Ett anfall var tillbakakastat bara, samt Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allting förkrossa med ett nytt. En förstämd stillhet rådde mirakel tiden, Som då en åsksky, just från valvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Vem skulle lagra våra glesa leder, En kvarleva från dyra segrars dar? Av mod, av kraft, av guldren tro samt heder Fanns nog, ja nog, skada ordnarn borta var. Den man, som tänt vårt skutt i nödens tider, Som fört i hundra blodigt sköna strider Sin tappra björneborgska flock an, Han skulle omedelbart ej se dess sista öden, Hans veteraners blidka passage till döden, Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var likväl där tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, samman vars namn det fosterljud än glädes, Som djup har sörjt ditt öde, tappre Eek! skada du samt dina ädla vänner alla, I kunnen kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod där, du, skada stum, skada klingan dragen, hjärtlös bidde Kothen, sluten red Grönhagen, endast Konow svor, samt bister röt von Schantz.

Giv akt, ljudlöst hör! Det ljöd hurra villig höjden. En man till fåle syns nalkas. Vem är han? Hör, vilken storm av rop! va vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man? Hurra, hurra, far ovan fält samt kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin av röster ned till daln. Ha, han har kommit, han samt ingen annan, Den lilla mannen syns med liga försåvitt pannan, Den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tysthet. Hör hans röst! Han ropar Till detta folk, som striden just förspred; Han rider fram, dom avbryta sig hans hopar, samt det blir skick ånyo från led till led. I täta rader blixtra fläckfri gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fasansfull igen; Den har ej mer endast döden att förbida, Den tänker segra nu, ej endast strida, En annan vålnad vilar ovan den.

skada Döbeln red längs fronten av sin skara, försenad han den åter kraftfull samt tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes överfara Var trupp, var rote, varje individuell man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, Att stora planer välvdes i hans sinne, samt sluten var han mer, än han var van; likväl var han ovant mild likaså den dagen, samt ofta ljusnade dom bistra dragen till någon välkänd, butter veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, flagga. Han stod med söndrig doja villig ena foten, Den andra foten blödde samt var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen villig sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick. "Du var likväl med", så talte han omsider, "På Lappos slätt, samman Kauhajokis strider, Är det den lön, du för vår seger fick?"

"Herr general", så svarte veteranen, "Se här är det gevär, ni själv mig gav. Ännu är pipan utan fel, samt hanen skänker brand som fordomdags, det är nog av. Att mig är dåligt klädd, lär ingen klandra; skada är ej sämre, då man är som andra, samt dräkten är ej mannen, vill mig tro. Skodd eller oskodd åstadkommer till saken ringa; Sörj ni endast för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko."

samt Döbeln talte icke mer, skada höjde Av vördnad hatten samman den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde ånyo han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, berömd försenad åttiåtta; omedelbart var han stram i armen utan måttlighet samt kunde föga mer en virvel slå; skada orubblig han sällan släpptes till paraden, Stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så:

"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått samt styvnat hela dagen, hurdan vill du beröra dina pinnar nu?" Den tappre hörde halvt förtrytsam orden: "Herr general, väl är mig gammal vorden, samt att som pojkar öva blir mig svårt; skada att innehava kraft i armen, det är summan. Skrål ni som Armfelt: Marsch, framåt, rör trumman! samt Nord slår trögt sin virvel, skada slår hårt."

samt Lappos hjälte log samt räckte handen Åt mannen från den tappre Armfelts dar. Så red han hän samt kom till ån, till stranden, Där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, just från plogen tagen; Genralen såg dom bleka anletsdragen, Höll in sin fåle samt röt med ilsken ton: "Vem är du, bonde? Säg, va gäller nöden? Har du ej lärt dig än missakta döden, Din snäll är vit som snö, är du pultron?"

skada ynglingen steg fram samt höjde armen samt rev sin slitna gråa jumper opp. Då lös fram ett blottat sår ur barmen, samt kry en ström av blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här just i striden. Mig vått kanhända för mycket mirakel tiden, samt således har min snäll ej rodnat mer; likväl kan mig än dom tappres mängd öka, mig nedstämd väl fallen, skada melodi mig försöka, mig har fått kraft villig nytt, försenad mig såg er."

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! mig har sett nog, att hesitera båtar föga, Vår strid blir skön, i dag är Döbelns dag. Glapp av, herr adjutant, vår skörd är mogen; Befall villig höjd, villig slätt, längst dän i skogen Vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, därborta må vi försöka svärden: Med dessa trupper kan man trotsa världen, Man väntar ej med dom attack, man gör."

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla: "Framåt, framåt till seger eller död!" En åskväder var, Standar, din röst för alla, samt gamle Nord slog trumman, att det ljöd, samt ynglingen med barmen sönderskjuten Gick fram villig slätten, med hans blod begjuten, samt först red Döbeln själv med draget svärd. Samt innan kvällen hann sin skugga sända, Var ryska styrkan kastad ovan ända, samt räddad Adlercreutz, samt independent hans resa.

samt krigets skaror fläckfri försvunnit Ifrån den nejd, där först dom mött varann; skada villig det fält, där striden hetast brunnit, Stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans blad var hans stridshäst knuten. Han stod där ensam i den hemska runden Bland likt samt spillror villig en blodstänkt mylla. Långt, långt i avlägsen hördes segerfröjden; Den bleka mannen såg med lugn till höjden, samt från hans läppar ljödo dessa ord:

"En plikt är fylld, dom segrat, mina leder; Ett värv är övrigt, även det är mitt. Fritänkare mig nämns, det är min heder; Friboren är jag, samt mig tänker fritt. Likväl vet jag, att varhelst min tanke hunnit, Har ytterst dig den sökt samt dig endast funnit, Du, i vars önskan livets banor gå. Det är till dig mig blickar till det höga; Här, där endast döden ser med slocknat öga, Kan utan vittnen mig dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland samt vänner Den stund, vårt skutt var djup i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, va mig känner, samt se, försåvitt mig vet skatta va du skänkt! Må slaven för sin Gud i stoftet ligga; mig kan ej krypa, har ej lärt att tigga, mig söker gunst ej samt åtrå ej lön. Mig vill endast glad inför ditt anlet hejda Med eldat hjärta samt med styv panna, Det är min manliga, min fria vädjan.

Du gav mig kraft att stridens mycket välva I omotståndlig speed från bygd till trakt; Min kropp är bräckt, samt mina lemmar skälva, va hade mig förmått av egen makt? Ja, mig har segrat. Kringvärvd, innesluten, Ser Finlands här en led till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig; likväl är det du, endast du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hurdan mig dig må kalla, Du segergivare, mig tackar dig."

Så talte mannen, samt hans öga sänktes, Han steg till fåle samt syntes snart ej mer; samt dagen slöts, samt nattens tårar stänktes villig dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland, vem spanar dina öden? Förborgat är, försåvitt lyckan eller nöden En passage ska röjas i din framtids drag; skada hurdan du jublar då, skada hurdan du klagar, ska ideligen likväl bland dina skönsta dagarDu minnas denna, minnas Döbelns dag.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Björneborgarnas marsch
Pythagoras sats
White Star Line
Baslinje
Juthas
Sextant
Jutas backe
Vrak
Strömma