Dialektik

I antiken definierade man dialektik som konsten att komma fram mot sanningen i en dispyt genom att blottlägga motsättningar samt motsägelser i motståndarens tankegång samt att försöka bemästra dem. Dom antika Grekland filosoferna var, för att orera med Engels, medfödda, spontana dialektiker. Den berömda antika filosofen samt materialisten Herakleitos lärde, att allt existerar samt existerar inte, eftersom allt strömmar samt skiftning ständigt, uppstår samt försvinner; världen består av motsatser som kämpar sinsemellan. I motsatsernas strid såg Herakleitos utvecklingens anledning. Engels framhöll att en annan namnkunnig antik filosof - Aristoteles - undersökte dom redan existerande formerna för dialektiskt funderande. I den antika grekiska filosofin uppträder dialektiken alltjämt i en outvecklad enkelhet. Samtidigt som dom antika filosoferna såg naturen som en helhet förmådde dom ej analysera naturens företeelser samt ämnen, samt utan allt detta kunde ej världsbilden bli beredd samt enhetlig. Dom ägnade mer uppmärksamhet ".. . åt rörelsen, övergångarna, sammanhangen är åt va som rör sig, skiftning samt hänger samman" (Engels, Anti-Dühring, Stockholm 1955, s. 30). Mirakel flertal sekler bak fram mot 1700-talet var den metafysik världsåskådningen förhärskande med alla dess föreställningar försåvitt det oföränderliga i allt existerande. Radiator av dialektik fanns i den ny tidens filosofi, exempelvis hos Descartes, Spinoza samt Diderot. Descartes bidrog således mot att dialektiken vann insteg i matematiken. Med sin definition av naturen som upphov mot sig själv förnekade Spinoza att en extern kraft skulle produkt naturens källa. Diderot ansåg liksom andra franska materialister att rörelsen var materiens inre egenskap samt utvecklade evolutionära teorier i tillämpning villig den levande naturen osv. Skada som helhet var hans synpunkt metafysiska.

Från samt med andra hälften av 1700-talet slog naturvetenskapens evolution det ena slaget efter det andra mot den metafysiska uppfattningen av Verkligheten. Dom kraftigaste stötarna utdelas av Kant med sin naturliga himlateori samt Lomonosov, som upptäckte lagen för materiens bibehållande samt firma samt framförde idén försåvitt jordens evolutionära utveckling. Vetenskapens evolution samt människornas praktiska business vittnade försåvitt att det i naturen ej finns någonting förstelnat samt en passage allmän givet.

I slutet av 1700- samt början av 1800-talet framträdde Hegel med sin dialektiska utvecklingsteori. Hans lära försåvitt evolution samt omvandling spelade stor betydelse i dialektikens vardande. Den hegelska dialektiken föreställde sig hela den historiska samt andliga världen som en process, dvs i oavbruten rörelse, förändring, evolution samt omvandling. Processens inre motsättningar uppträdde därvid som ursprung för självrörelse, självutveckling. Hegel tillämpade dialektiken villig läran försåvitt omdömet samt föreställningar, villig kunskapens följdriktighet. Skada Hegel var idealism samt hans reaktionära dogmatiska ordna - som hade sin fundament i hans klassmässiga restriktion - stod i konflikt mot hans dialektiska förfaringssätt. Allt existerandes grundval samt väsen såg Hegel i något slags mystisk "absolut idés" självutveckling. Enligt Hegel är medvetandet Verklighetens, naturens skapare. Därför är det, enligt hans mening, ej medvetandet som plikt överensstämma med Verklighetens reella utveckling, utan i stället plikt Verkligheten själv underställa sig den hegelska filosofins spekulativa konstruktioner. Den hegelska dialektiken uppträdde fortfarande ej i vetenskaplig gestaltning eftersom den hade en idealistisk grundval. Den var omgiven av skolastiska samt mystifierande former, som förvanskade Verkligheten samt ställde den villig huvudet. Hegels dialektik var helt vänd mot det förgångna, skada ej mot nutid samt framtid. Enligt Hegels ordna upphör utvecklingen helt när den nått en speciell utvecklingsgrad. När Hegel förklarade naturen, svek han sina egna dialektiska principer samt ansåg att naturen ej genomgår några som helst förändringar.

En viktig milstolpe i den dialektiska världsåskådningens evolution var den ryska revolutionära filosofin i centrum villig 1800-talet. Belinskij, Hertzen, Tjernysjevskij o.a. Ryska tänkare, som kritiserade Hegels filosofi för dess idealistiska karaktär samt halvdanhet, kämpade för en materialistik process av den dialektiska metoden. I deras händer var dialektiken ett vapen för revolutionära förändringar av samhällsordningen. Skada ej heller dessa filosofer kunde konsekvent bemästra dom gamla, metafysiska åskådningarna. Dialektiken blev en vetenskap främst eftersom att proletariatets ideologer - Marx samt Engels - trädde fram villig den historiska arenan.

Den proletära socialismens stora banbrytare skapade en ny metod, den vetenskapliga formen för dialektik - den marxistiska dialektiska metoden. Deras dialektik baserade sig villig dom naturvetenskapliga upptäckterna, i första näve villig 1800-talets tre stora upptäckter - upptäckten av cellerna, lagen försåvitt energins bibehållande samt omvandling, samt darwinismen. Deras dialektik var resultat av en lysande generalisering av erfarenheterna av det mänskliga samhällets utveckling, samt särskilt kamperfarenheterna från striden mellan bourgeoisi samt proletariat. Marx samt Engels, som kastade den hegelska filosofins idealistiska samt reaktionära ordna ovan bord, tog ur Hegels dialektik endast dess "rationella kärna". Den marxistiska dialektiska metoden är diametralt motsatt Hegels dialektik: som fundament för utvecklingen tog Marx samt Engels ej idén utan den materiella Verkligheten. Den marxistiska dialektiken är läran försåvitt utvecklingen i dess mest fullständiga samt grundlig form, helt fri från ensidighet. I antonym mot Hegel betraktade Marx samt Engels naturen som stadd i evolution samt förändring. I Anti-Dühring, Naturens dialektik samt andra Verk utarbetade Engels allsidigt frågorna försåvitt dialektiken samt naturvetenskapen. Genom att tillämpa den materialistiska dialektiken samt den filosofiska materialismen villig samhällsvetenskapen åstadkom Marx samt Engels en omvälvning i synen villig samhället samt skapade den historiska materialismens hypotes. Den marxistiska dialektiken har blicken vänd ej bara mot det förgångna utan likaså mot nutid samt framtid. Den skänker proletariatets avsnitt kunskap försåvitt dom objektiva utvecklingslagarna.

Den marxistiska dialektiska metoden skapades samt utvecklades i strid mot dom borgerliga samt småborgerliga ideologernas metafysiska teorier samt mot skilda slags opportunism evolutionsteorier, som betraktar utvecklingen som rent kvantitativa förändringar utan att det gamla förintas samt nytt uppstår. En enorm betydelse för utarbetandet av den materialistiska dialektiken hade Marx viktigaste jobb Kapitalet, liksom Engels Anti-Dühring, Ludwig Feuerbach samt den klassiska tyska filosofins slut o.a. Verk.

Den materialistiska dialektiken är en vetenskap stadd i kreativ utveckling. Villig basis av erfarenheterna från den kommunistiska världsrörelsen samt det internationella proletariatet har den vidareutvecklats samt berikats av Lenin, Stalin, Mao Tse-tung samt andra marxister. Lenin samt Stalin utvecklade dialektiken i strid mot mensjevikerna opportunism samt eklektik, mot opportunisterna från Andra internationalen, mot trotskister, bucharinanhängare samt andra korresponderande fiender mot marxismen. I sin strid mot reformismen samt opportunismen, vidareutvecklade Lenin samt Stalin dialektiken samt påvisade förhållandet mellan evolutionära samt revolutionära former i samhällsutvecklingen. Särskilt betydelsefulla är Lenins Verk försåvitt motsättningarna, försåvitt kampen mellan motsatser som "dialektikens kärna" samt försåvitt den dialektiska logiken.

Marx samt Engels utarbetade huvudsakligen det borgerliga samhällets dialektik. Lenin samt Stalin lade grundstenarna mot dialektiken för övergången från kapitalism mot socialism samt för det socialistiska samhällets utveckling. Mao Tsetung har ytterligare vidareutvecklat läran försåvitt dialektiken med tillämpning villig socialismen i den koloniala världen samt med utgångsläge från Sovjetunionens negativa samt positiva erfarenheter. Särskilt stort är Mao Tsetungs bidrag mot dialektikens lära försåvitt olika slags motsättningar t.ex. Motsättningar mellan folket samt folkets fiender samt motsättningar inom folket, dvs motsättningar som kräver att man närmar sig dom samt löser dom villig helt olika fason.

Den materialistiska dialektiken är vetenskapen försåvitt dom mest allmänna lagarna för naturens, det mänskliga samhällets samt tänkandets utveckling. "Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har par uppvisning kännemärken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning villig praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad villig praktiken samt i sin röta tjänar praktiken." (Mao Tsetung, Citatboken, s. 179-180).

Denna artikel känns ej speciellt opartisk när Andra internationalen samt trotskisterna benämns som "fiender mot Marxismen". Är det månne en stalinist som varit i farten?

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-18 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

TV-program/Hylands hörna
Moloken
Eskimå
Utsaga
Sabotera
Misstag
CSN
Virgilio Hilario
Vacker