Älvablåst

Älvablåst, älvabläster, älvaeld eller älvsved är ett gammalt namn för eksem samt kliande utslag som uppkommer fort. Man trodde fordom att man fick dessa åkommor som straff avälvor, vättar, vittror, tomtar samt andra övernaturliga väsen som man råkat förtörna. Botemedlem var följaktligen likaså magiska eller strongt förknippade med vidskepelse.

Älvorna ansågs innehava en mycket kraftfull andedräkt. För att få älvablåst behövde man ej ens enervera älvan med vilje. Nej, försåvitt man har otur så kunde man råka ut för en s.k. "dagståndare". Det är en älva som ej har hunnit tillbaka boning innan gryningen, utan blivit stående osynlig. Det är ju lätt hänt att stöta tillsammans med en sådan, när man ej ser henne! Än värre var det att besudla en älvring då kunde va som helst drabba.

I Småland har folklivsforskare räknat tillsammans åtminstone elva sorters älvablåstDet vanligaste botemedlet var att:

• Blåsa med en bälg villig det utsatta stället, eller blåsa så hårt som möjligt.
• Blåsa dän dem, ofta genom en ihålig stjälk av brännässla - som ju skänker nässelutslag.
• Blåsa med ett mycket tunt rör i ett behållare med vatten, samt därnäst badda utslagen med det omedelbart magiska vattnet.
• Lägga ett mynt i det vattendrag som ligger närmast det stället där man förargat älvan.
• Hälla ut mjölk blandat med guldstoff från en vigselring.
• Hade man i Jämtland råkat ligga där vittrorna tvättat sitt bakbord, var utslagen man fick märken efter deras brödnagg. Enklast var då att knalla tillbaka mot stället samt tvätta sig igen samt aga ut tvättvattnet villig platsen.

• Visste man ej var det hänt, kundeman tvätta sig i brännvin vari 60 myror hade dränkts samt ta villig sig underkläder som legat villig en myrstack.

• Älvablåst kunde även botas med älgnäver eller älvanäver, som var ett slags gräs eller lav som man plockar, torkar samt bränner. Röken blåses in mellan kläderna samt kroppen, varvid utslagen skulle avdunsta.
• Hade man kissat i en älvring var det säkrast att befria ett exalterad kolstycke mellan tröjan samt bara kroppen.

• Som bot kunde man även knalla mot en klok, som smörjde in skålformiga stenhällar s.k. älvkvarnar med fett eller offrade nålar eller mynt i dom.

Sedvänjan att blåsa villig det onda när man gjort illa sig är en kvarleva från den tidrymd man trodde villig älvablåst.

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Inga kategorier för denna artikel än...

Intresserad av fler artiklar?

Biogas
Sverigedemokraterna
Konstig
Bysjön
Östra Odarslöv
Lyngby Boldklub
Lockbete
Luder
Bad