Ackusativ

Ackusativ är ett kasus som framför allting används för satsens direkta objekt. Ibland kallas även direkt sak för ackusativobjekt.

I bl.a. Tyska samt fornsvenska används ackusativ även efter flertal prepositioner; ofta för att uttrycka befintlighet eller riktning från en plats.

Ackusativ är ett av urindoeuropeiskans åtta kasus, ursprungligen kommer termen från latinets accusare, "att anklaga". Moderna indoeuropeiska tungomål har bevarat större eller mindre delar av dom åtta "urkasusen". Ackusativ finns kvar i t.Ex. Tyskan samt ryskan samt anger där först samt först satsens direkta objekt, dvs den satsdel som i första näve påverkas av predikatet. I meningen "Jag gav honom bollen" är bollen direkt sak samt honom indirekt objekt.

Ackusativ samt direkt sak nämns ofta i samma andetag samt får ofta utgöra varandras synonymer, vilket är lite olyckligt. Med direkt sak bör avses den bit av satsen som är det direkta målet för satsens predikat: I meningarna "Jag såg hunden", "Ich sah den Hund", "Ja videl sobaku" (svenska, tyska respektive ryska) är hunden, den byracka samt sobaku alla att beskåda som satsdelen direkt objekt. Hunden är det direkta "offret" för den handling som kommer mot benämning i predikatet såg. Hunden är det direkta objektet. Skada så fort man blandar in ordet ackusativobjekt i diskussionen förutsätter man att språket man menar har ett levande kasussytem. Det har ryskan samt i speciell mening tyskan, skada ingalunda svenskan. Anteckna att ordens böjning: den byracka (der byracka i nominativ) samt sobaku (sobaka i nominaiv) markerar deras ställning i satsen i tyskan samt ryskan, skada ej i svenskan.

I fornsvenskan var ackusativ ett av fyra kasus: nominativ, genitiv, dativ samt ackusativ. Dessa kom snart att blandas tillsammans samt i modern svenska kan man näppeligen urskilja två, grundform samt rester av något som liknar genitiv. Att det blev så är marigt att förklara. När tungomål utvecklas händer det mirakel inverkan av en mängd olika principer samt lagar. Att ett kasus uppstår från t.Ex. En preposition är identiska förmodligen som att ett kasus som fordom fanns i språket försvinnner (jämför finskan eller ungerskan). I svenskan föll det sig så att kasusen försvann.

När det gäller svenskan är det speciellt medryckande att anteckna är hurdan dativen samt ackusativen sammanblandes. Det personliga pronominet i tredje individ maskulinum böjdes för lax år därnäst han i ackusativ samt honom i dativ. När distinktionen mellan ackusativ samt dativ försvann levde märkligt nog bägge formerna kvar, skada det som avgjorde vilken gestaltning man valde var försåvitt objektet var betonat eller ej: "Jag SÅGn" eller "Jag såg HONOM". Villig så insiktsfull har vi ännu idag kvar oklarheten huruvuda det ska heta "Jag såg han" eller "Jag såg honom". Den historiskt korrekta variantenär "Jag såg han", vilket är medryckande att notera."Våran" samt "eran" är gamla ackusativformer. "-an" var en av ändelserna i ackusativ singular i fornsvenskan (jämför tyskans "-en".) Att vi ännu kan höra folk framföra "Jag såg han villig eran gård" är alltså något vi ska produkt glada över! Vi är en av dom sista generationerna som ännu kan kan höra resterna av det gamla kasussystemet eka!

När kasussytemet var levande fungerade det så som det åstadkommer i t. Ex. Modern tyska samt ryska, bl.a. Så att vissa prepositioner styrde det ena eller det andra kasuset. Som i modern tyska kunde vissa prepositioner följas av antingen dativ eller ackusativ, beroende villig försåvitt "rikting mot" eller "befintlighet" avsågs, t.Ex. Vid, a (på) eller i:

"Svear egho konung at taka okej sva vraeke. Han hölje maedh gislum ovan fara okej i oestragoetland [...] Dha han til things kombaer dha hölje han sic allum goetum trolakaen svaeriae at han hölje eigh raet laegh a landi varu brytae."

"Svear äger konung att taga samt så att vräka [har korrekt att utse samt avsätta konung], han ska med gisslan fara uppifrån samt mot Östergötland. [...] Då han mot tinget kommer då ska han sig [för] alla götar trohetsed svärja, att han ska ej korrekt lag i landet vårt sönderdela."

Vi ser substantivet land i par former efter prepositionerna i samt a: land (riktning, ackusativ) samt landi (befintlighet, dativ).

För maskulina substantiv saknades ändelse i ackusativ. Substantivet firre t.Ex. Böjdes i singular: "fisker" (nominativ), "fisks" (genitiv), "fiski" (dativ), "fisk" (ackusativ). För feminina substantiv villig -a var ändelsen -u. Likheten med ryskan är ofta påfallande. T.Ex. är ackusativen av "Rossija" (Ryssland) "Rossiju".

Se även:

• nominativ
• dativ
• genitiv
• lokativ
• instrumentalis

Redigera?

Artikeln skriven 2009-01-17 av Learning4sharing

Kategorier för Ackusativ

ackusativ(2), språk(1), dålig, komplicerad(1), tyska(1)

Intresserad av fler artiklar?

Kulturama Fria Gymnasium
Sockenstämma
Waldorf Hotell
Art deco
Ekvidistans
Gefle Dagblad Förvaltnings AB
Ghyslain Raza
Stockholms tingrätt
Flygande bäckasiner eftersträva hwila villig mjuka tuvor